”de små stegens vinter” – varför pratar de orden med mig? Den här vintern har varit och är för lång, för kall, för djävlig på många sätt. Små steg. Ja, jag tar inte annat än små steg den här vintern. Och flera steg bakåt än framåt känns det som. Små oroliga ångestladdade förkrympta steg. Jag springer inte baklänges, vilket lär vara den senaste flugan för att gå ner i vikt och få god kondition.

En författare på FB skrev om de små stegens vinter, i en dikt som kanske heter Tomheten efter mellanrummen – också det på något märkligt sätt provocerande ord. Författaren heter Niclas Petersson. Dikten och orden är hans, jag bara lånar dem och klämmer på dem. Tuggar dem lite. Känner efter hur och vad de smakar. Och jag blir inte klok på om det är kardemumma eller kanel, färsk koriander eller pepparrot. Varför tar de plats i min hjärna? Det är inte så att de gör ont där, de ryms bland allt annat. Men varför?

Någonstans vet jag vad de betyder, vad de vill säga mig. Törs och vill jag veta, det är frågan som jag kanske inte vill ha svar på. Niclas hallå – vad säger din dikt dig?