Släkt

Söner, barn, föräldrar, morsa, farsa – mamma och pappa, barn. Generationer. Mormor, morfar, moster, faster, farbror, farmor, farfar, svärmor, svärfar, svägerska, svåger, kusin, syssling. Brylling? Syster, bror, tvilling. Mor, far, moder, fader. Hänger vi mera ihop än med andra människor? Måste/borde vi älska varandra mera än vi älskar andra?

Nej.

Ibland är det till och med svårare att älska ”de sina” än vilt främmande människor. Du vet för mycket, har för mycket upplevelser gemensamma, minnen som inte går att förtränga, fantasier, lekar, tatten och kurragömma. Pallade päron och söndercyklade knän. Vem var det egentligen som tappade pappas vigselring i toaletten – och vem var det som trillade genom drivbänkens glasrutor. Du, jag, syrran (någon av dem), grannens barn?

Och varför är det faktiskt svårare att vara öppen och tala klarspråk med sina/mina släktingar? Syrror och barn, män och fd män går bra – men kusiner? Fungerar inte – de flesta av kusinerna har jag ingen kontakt med, så det gör inget eftersom vi alls inte pratar med varandra. Men de jag faktiskt ser någon gång med års mellanrum, där kniper jag för det mesta käft och raljerar efteråt inför de som (kanske) delar min uppfattning. Taskigt.

Jag är inte ensam om kusinhänsyn (det finns säkert bättre ord för detta, men låt oss kalla det hänsyn, även om jag tycker det är tämligen hänsynslöst). Mannen min har mera kontakt med sina kusiner än jag med mina. Han är lika lite öppen som jag. Fegisar väljer vi att vara, på det att släktsämjan (eller vad det nu ska kallas) må bestå. O-modigt, o-självständigt, o-hyfsat vid mogen ålder. Vi, menar jag – de andra har vi ju uppfattningar om oss som inte heller uttrycks öppet. Eller i alla fall inte till oss. Men som det låter, till andra.

Det är konstigt hur det ekar inom släkter – det som ingen säger öppet till en annan kryper ändå fram någonstans och gör ofta mera ont, eftersom det tolkats och omtolkats efter vägen. Ledsamt att vi alla ofta är för skraja för att stå för våra uppfattningar – eller kanske ändra uppfattning. Livet är kort. För kort för att göra varandra illa med ytliga fasadupprätthållanden. Fint ord, eller hur?

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Släkt

  1. lena skriver:

    Fortsatt skriv,du ar sa arlig o modig.Skiver med sadan inlevelse,ser ofta mig sjalv i det jag laser.Sag just att en 91aring givit ut sin forsta bok.Keep going.Kramar Lena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s