Brianna McGiggle

Brianna McGiggle – mitt namn i en sådan där ordlek på Facebook, via ditt riktiga namns begynnelsebokstäver. Låter som en tillräckligt corny pseudonym, kanske kan den vara skrivhjälpsam?

Vad skulle Brianna skriva – en bok som jag vill läsa? Återkommer ständigt till Olivia Goldsmith – som antagligen hette något annat hon med – men det som känns så flytande och lättläst är nog inte lika lätt skrivet.

Och så tänker jag på Katarinas ”vitbok”, den där hon är brutalt ärlig mot sig själv, den som bara hon får läsa. Där hennes förhoppningar och rädslor finns beskrivna, där alla rosa slöjor rivs av och slängs bort.

Där jag t ex skulle skriva hur kort tiden känns, när jag nu är 71 år och får för mig att författa. Få till en bok som både jag själv och andra vill läsa. Betala för att läsa, helst. Vill jag sitta – i klänning – hos Skavlan och prata om hur det gick till? Nej. Jag skulle antagligen se ut som Anna Wahlgren gjorde, gammal, bred, skrynklig och patetisk. Det vill jag inte. Kan tänka mig att ge intervjuer dock, kan tänka mig radio. Jag har bra röst.

Så här skriver Katarina Wikholm i sin blogg ”Rosenfönstret” om värdet av att ha en vitbok:

”Det är en pusseldeckare och en atlas.
Det är inte alltid kul läsning – det finns ett kapitel som heter Det tar tid, det gör faktiskt det!!! – som jag tvingar mig att läsa om mellan varven, skär tänder och suckar. (Varje gång. Jag är lite korkad som glömmer vad jag själv egentligen vet.)

Mitt tips är alltså att ha någonstans, någonting, i någon form där du är brutalt ärlig mot dig själv. Där du river av de rosa slöjorna och tittar på vad du vill, vad som då krävs och funderar om och när det går att genomföra.
Det bör dessutom vara fullständigt privat, något mellan dig och din spegel. Inte bästisen, sambon eller skrivgruppen. Jag utgår från att jag inte behöver förklara varför.

Mitt tips till dig som står i vägkorsningen, stirrar på skyltarna och vill slänga ut din kartläsare – skapa en egen kartbok.”

Slut på citatet.

Katarina menar att den här vitboken ska vara fullständigt privat. Jag tror inte att min behöver vara så hemlig. Det kanske uppstår ett behov av att bara jag vet vad som står där, men för ögonblicket får den vara öppen för andra. Och öppen för kommentarer och reaktioner.

Jag är rädd för att försöka göra en bok av mina texter. Rädd att de ska visa sig inte räcka till, rädd att de ska förkastas. Jag talar inte om refusering från förlag, jag talar om att jag själv och kloka människor ska tycka att de bara är strunt och dravel. Den rädslan hindrar mig från att ta ordentligt tag i det jag hittills skrivit, och den hindrar mig från att skriva nytt, kanske annorlunda.

Jag blir alldeles för imponerad av t ex Katarinas målmedvetna och strukturerade sätt att arbeta med sitt skrivande. Så imponerad att jag går i stå. Men så hör jag en liten invärtes röst som säger ”ha lite respekt för dig själv, om du inte tror på dig själv i ditt skrivande nu, när ska du göra det?”. Den där rösten blir mera högljudd när den bankar i mig ”du är gammal, du är 71, du är snart död, sätt igång”. Katarina skrev något om att hon var lite korkad, som glömde det hon redan vet – det handlade om att det tar tid, skrivandet och fortsättningen. Jag är också korkad, inte bara lite korkad. Det tar tid, och i ett kort perspektiv har jag mera tid än Katarina – i det längre perspektivet är min tid alldeles för kort. Så, Brianna McGiggle får nog sätta igång idag, om det någonsin ska bli något. Hon är väldigt duktig på åtminstone en sak, hon kan prokrastinera.

(Festligt, det ordet kände jag inte till, och så skrev en annan bloggvän, Karin Englund, om begreppet och sina erfarenheter av det – det var alldeles i början av mitt skrivande liv, för kanske nära två år sedan – och om jag är ärlig, så har jag visst skjutit upp, men jag har också skrivit en hel del. Och jag har flyttat mig framåt må det nog kallas, som skrivande människa.)

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Brianna McGiggle

  1. Yheela skriver:

    Prokrastrinera kan även Paige Jackaction, men nu ska hon och jag jobba mot 2000 ord målet för dagen.

  2. A-Lott skriver:

    Ordlek på faceboook… det måste jag kolla. Vill också heta något annat. Va Kul:-)

    Men prokrastinera är kanske inte bara att skjuta upp, det måste bero på hur man är som människa också. En del gör si och en del gör så och dåååå… tillhör du gruppen som efter noggrant övervägande tar dina beslut. Så tror jag.
    Själv tar jag beslut och sätter mål i en rasande fart och det är inte bra det heller. För mycket och för lite skämmer allt. Jag kör på intuition och käre värld vilka misstag och vilka dråpligheter i efterhand. Har kostat mycket kluring också och då har det blivit räfs med mig själv. Men… roligt har jag haft 😉
    Strålande sol idag och jag är L-ledig. Han är i Götet och hälsar på barnbarnet.

    Sol-Kraaaaaaaaaaaaaam

    • beskrivarblogg skriver:

      Om du är L-ledig så är jag U-ledig! Du går mig alltid att le och flina till när jag läser – det gör gott. Annars slåss jag med två hundar som försöker skrämma Minsann – men nu är hon instängd i sovrummet och jyckarna har fått lite ro de också. Vi ska strax ut i solen igen, innan vägarna blir alltför leriga! Kram – ha en skön lördag/M

  3. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Tänk på hur klok du själv är och tänk på hur många kloka människor som har läst och verkligen uppskattat dina texter hittills! Vad är du rädd för, korkskalle! Fundera inte så jäkla mycket, skriv!
    Kramar
    B/

  4. Marie skriver:

    Jag tror att det finns rätt stora risker med det alltför ”målmedvetna och strukturerade”, nämligen att den text man producerar blir en rätt kall och steril ”produkt”, formellitteratur som är helt ointressant att läsa (inte för alla kanske). Självfallet finns det en fördel i att strukturera sin skrivtid, att ha mål och tidsplaner. Men det är en annan sak att försöka pressa in själva innehållet i ett Excel-blad. Om man verkligen har en historia att berätta och en vilja att förmedla något ska man nog undvika att konstruera för mycket. Tror jag.

    • beskrivarblogg skriver:

      Du kan nog ha rätt Marie – hur som helst så är jag definitivt inte strukturerad eller skapt för Excel-formulär – men för den som är det är det säkert utmärkt! Tack för att du läste och kommenterade! Skön fortsättning på helgen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s