Egentligen sitter jag vänd åt fel håll. Dels får jag solen på datorskärmen om morgnarna, dels ser jag inte vad som händer på vägen utanför, när jag sitter med ryggen åt fönstret. Nyfiket får jag vända hela mig varje gång jag tror något eller någon passerar. Jag blir stel i nacken.

Eftersom jag just inte hör när något rör sig därute, behöver jag se. Och just nu är det mycket på gång här. Det är gubbar av alla åldrar som jobbar i vad som verkar alla hus, från stora herrgården till stallet och lilla minsta huset vid ån. Det rustas och byts bjälkar, isoleras och fixas. Gårdens nye ägare vill tydligen rusta upp det som behövs.

Nu har jag lockat in katten och hindrat hundarna från att följa henne in i sovrummet. Skönt att vi (jag och hundarna) gick sjön runt för en timme sedan, nu blåser det så att fröautomaten och blåmesar och talgoxar dansar därute. Sol och vind gör också att snön kryper ihop, lägger sig och platt och kanske inser att det är dags för vår.

Jag ser fram emot att mannen min kommer hit om några timmar, han är sjukhusledig några dagar. Och jag ser fram emot att läsa Bodil Malmstens bok från 1988 och Tidens förlag, ”Svartvita bilder” som jag fick av Skrivmoster häromdagen. Och förstås, våren som kommer någon gång.