Jag försöker lösa Sudoku i DN, geni-varianten. Lyckas inte. Småskriver, en snutt här och, med hjälp av Johannas och Helens app, lite där. Om ilska, frustration, uppgivenhet. Skriver om sorg också, men publicerar inte. Allt är inte bara mitt, det är också andra människors.
Rastlösa fingrar vill trycka på tangenter, det känns lite som om det vore november och det gällde att få ner 50 000 ord på en månad. Varför får jag denna känsla av brådska? Har jag äntligen begripit att jag är 71 år och om jag ska debutera något tidigare än den omskrivne 91-åringen häromveckan, så får jag lägga på ett kål. För debuterat som författare har jag knappast ännu, en liten historia i en antologi och en dikt i en e-bok räknas nog inte.
Syrran har äntligen fått en operationstid för sin höft. Hon var glad idag när hon ringde. Själv har jag fått en tid hos husläkaren om tre veckor för start på utredande om även min höft behöver ersättas. Ont har jag i varje fall. Min syster rådde mig att lägga ut texten, tala om att hon och mamma etc också hade besvär med höfterna, visa upp mina knotiga fingrar, beskriva det onda, hur och när. ”Gå inte därifrån med rådet att ta lite smärtstillande, så får vi se”. Hennes egen utredning har tagit orimligt lång tid.
Ännu en gammal sjuk kvinna ska utvisas till Ryssland, hennes dotter finns i Sverige. ”Vi” har blivit totalt avtrubbade och omänskliga i Sverige. Jag skriker inombords av ilska och förtvivlan. Vill inte vara med om detta, vill inte vara delvis ansvarig enbart genom det faktum att jag är svensk medborgare. Vill ha ett annat samhälle. Ett land som det går att leva i och vara stolt över.
Var finns glädjen, var är våren, töm himlen på snö och kalla vindar. Jag vill sjunga och gå barfota i gräs, jag vill dansa till musik som kanske bara jag hör, jag vill öppna famnen för allt det goda och fina omkring mig. I stället låter jag det onda och svarta göra hål i mig, när jag inte aktar mig. Försöker vara så aktsam om mig som jag bara kan! Jag vill ha mig kvar, jag vill hitta glädje som stannar lite längre än bara ett ögonblick.
Här kommer lite glädje, hoppas jag: https://docs.google.com/document/d/1MZI5PZOrnxkyz9DWgB044jRnguO2I84trN2uOAf1NiI/edit?usp=sharing (hoppas länken fungerar).
Härlig text, den gör mig glad! Och jag tycker jag känner igen de inblandade, eller så är det deras längtan till Provence jag känner igen … Kram på dig min vän!
Kan hända att du inspirerade mig, eller jo, klart det är du. 🙂
Kram! Och jäklar vad du skriver bra!
Tack Margareta, du skriver bra du med. Till och med när du ”inte skriver”.
Du har tjugo år på dig. Du kommer att fixa det. 🙂 Du får sätta upp en deadline. Varför inte i lagom god tid innan Göteborgsmässan till hösten? När du har eget förlag går allt fortare.
Snart kommer våren. Då går också allt lite lättare.
Kram
Kram på dig du trösterike!
Jag läser fast jag inte alltid skriver nåt. Det är så bra det jag läst att jag blir tigande. Du sätter fingret på mycket som är viktigt i dina blogginlägg. Lycka till hos doktorn! Hoppas det är en som har god hörsel och syn. Du får tala tydligt och högt i alla fall så dina ord går fram! Ont ska man inte behöva ha. Det räcker med alla andra ålderstillägg som man tilldelats. Idag är man ju smidig som ett kylskåp. Det är så det känns denna söndag morgon. Kram på dig!
Hej vännen – smidig som ett kylskåp känner även jag mig denna molnsoliga dag – hoppas det går bra för er med allt som ska till inför flytt, mm – tänker på er! Kram