Spegelbild

Hon speglar sig i ett tomt dokument på datorskärmen. Solen lyser henne i ögonen, och hon ser alla rynkor och veck. De nedåtgående mungiporna, halsens spända senor och rutnät, fårorna i kinderna.  Hennes bekymmersrynka är ovanför det hon kan se på skärmen. Alltid något.

Skäggstråna på hakan syns inte heller. Och inte de väl lågt hängande brösten, med födelsemärken numera. Eller den tjocknande midjan, de allt tunnare låren, de stela lederna. Höfterna som gör henne illa om nätterna syns inte utanpå.

Skulle hon ha lyssnat om någon talat om att det är så här det är att bli gammal? Förmodligen inte. Hon minns hur hon insåg att svärmor var gammal, när hon bad om hjälp att bädda sängen. Än bäddar hon sin säng själv, och klarar resten också. Än.

Hon funderar över hur lätt det är att vänja sig vid ett sakta förändrat tillstånd. Att bli van att inte längre sitta på huk i svampskogen, att inte längre springa även om det är befogat, att inte hoppa från en sten till en annan över en å. Att inte lita på kroppen.

Nu på morgonen har hon och mannen hennes ätit lång frukost, läst tidningar på nätet och pratat. Köket är varmt efter nattens kyla, vedspisen knastrar. Tidningarna ger henne en bild av Sverige som förskräcker. Bussar till Åland skiljer på ”svenskar” och ”människor med utländskt utseende”, Billström sitter kvar och gör förmodligen enbart det han är till för att göra, segregera mera. Tolkar som bistått Sverige i Afghanistan får inte asyl. Gamla och sjuka skickas ”tillbaka” till ett land som inte längre är deras. Utredning om ensamkommande flyktingbarn fördröjs.

Och hon tänker på Gävle-kvinnan som tros ha förskingrat runt 20 miljoner på internetspel. Hon har lätt att sätta sig in i det helvete kvinnan måste ha levt i med sitt dubbelliv. Om hon fortfarande är i livet fortsätter hennes helvete. Har hon tagit sitt liv är det över, för henne. Hennes familj har sina frågor kvar, sin sorg och kanske känslor av skuld. Men för lagstiftare och förståsigpåare och beslutsfattare finns inte sjukdomen spelberoende. Inte just någon hjälp heller.

Själv fick hon 10 besök hos en terapeut via husläkaren. Och hon hade sin bästa vän och sin familj. Skrivandet var det som hjälpte mest, som fortfarande hjälper mest.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s