Skrivkramp och mod

Läser Stephen King´s Bag of Bones, om en författare som drabbas av skrivkramp efter hustruns oväntade död. Jag har inget så drastiskt att skylla på – och kan man förresten ha/få skrivkramp om man faktiskt just inte publicerat något? I alla fall inte på egen hand en hel bok?

Denne författare publicerade dessutom en bok varje år, trots skrivkrampen. Han hade nämligen skrivit två romaner varje år han gav ut en – så det fanns en del att ta av. Flera lär göra som han, Danielle Steel sägs vara en. Varför jag skriver om detta är oklart, det är knappast mitt bekymmer. Jag har varken en eller två romaner i någon bakficka. Men jag har en mängd fragment, några rader, några meningar och jag misstänker att jag anar någon sorts sammanhang i röran. Det återstår bara att upptäcka och renodla det sammanhanget.

Beskrivarbloggs statistik visar att där finns nära 850 inlägg. 850 texter om ditt och datt, om glädje och sorg, om längtan och skam. Jag är inte säker på att jag skulle känna igen alla ord jag skrivit om jag försökte läsa dem. Jag har hittills inte skrivit ut texterna heller. Det kanske skulle hjälpa mig att hitta sammanhang, att se dem på papper i stället för på skärmen?

Utöver bloggen har jag skrivit på 1av3.se – jag har inte de texterna kvar, de försvann därifrån vid någon teknisk förändring. Numera är jag nästan aldrig där, sidan har gjort sitt för mig. Och jag har novemberskrivit mängder av ord två år i rad. Även de orden är mera av bokstäver än mening.

Vad håller jag på med? Försöker övertyga mig själv om att jag redan har skrivit den bok jag inte har? Häromdagen skrev Bosse en kommentar till en av mina bloggtexter där jag nämnde mappen ”sorg” i min dator. ”Det är kanske där du har din bok” – så ungefär skrev han, och min omedelbara tanke var ”hur kan han veta det?”. Det tyder på att jag i någon mån håller med honom. Då handlar det om att ta fram mitt mod – som jag ännu inte riktigt vet om jag har.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Skrivkramp och mod

  1. Yheela skriver:

    Du har människor som tror på dina texter, andra som gärna ser dina ord och meningar och snuttar i samlad form.
    Samla mod, samla ihop, ge ut!

  2. A-Lott skriver:

    Har också funderat mycket på varför jag skriver. Till vilken nytta? För vem egentligen? Är det för min egen del eller är det ett behov av att förmedla något? Det senare negligeras bort eftersom jag är sådan att jag anser att det finns alldeles för mycket skrivet – om det som har högre status s.a.s.
    Vem är jag som anser mig förmäten att tro på mina nedplitade ord? Jag tror inte på dem själv, faktiskt, för den stora historien om min egen levnad ligger väl förborgad och kommer inte att ges ut i vare sig den ena eller andra formen. Väl förseglad och istället kommer flamsiga berättelser om det som inte är m-i-n verklighet. Dubbelbottnad natur? Jovisst. Men en fasad som är stenhård, så jag kan inte själv riva den.
    De där som skriver som i dina exempel har sannolikt en drivkraft som även där döljer en sanning. Använder fantasin för att överleva. Är nästan lite Aspigt i mina funderingar.
    Kan inte skrivandet i sig vara en flykt? Då får man (jag) ta och börja tänka efter och det är inte hälsosamt alls. ((se nu hur jag börjar raljera;) Kan jag inte behålla allvaret tills jag har satt punkt?) Men så här är det och jag tror att vi inte är ensamma i de här funderingarna. Gäller bara att komma på orsaken till symptomet.
    Jag tror inte på ordet skrivkramp. Jag tror faktiskt att min hjärna inte har kapaciteten. Vågar jag göra en utfyllnad till, så kanske jag kommer med en sanning vad mig anbelangar: är det så jädrans roligt då? Tja, ibland. Men att hela den skrivprocess som pågår hos mig har en förklaring någonstans långt inne i hjärnvindlingarna och jag tror också att det är hälsobringande på sitt sätt. Så därför fortsätter jag att skriva. Lite här, lite där. Ofta ibland och ibland långeliga tider när jag tycker att jag lever bra utan.
    Så, det är bara att knappa på Margareta. En vacker dag så uppenbarar sig sanningen. Sen om vi är med eller inte… spelar det någon roll? Vi är bara människor.
    Kram

    • beskrivarblogg skriver:

      Min vän – jag knappar på, jag med. Nyttigt tror jag att mitt skrivande är, i den bemärkelsen att det hindrar onyttiga aktiviteter. Jag hävdar inte direkt att jag blir klokare, och inte tror jag heller att man måste vara i besittning av någon större klokskap för att tillåta sig att skriva. Lust att skriva behövs dock, och den finns konstigt nog där fanns jag ibland förnekar den och hävdar att den dött. Och någonstans kanske det klarnar både för dig och för mig, och kanske blir det något kvar när vi är borta och kanske inte. Det gör nog ingen större skillnad. Kram på dig, tack för att du finns och för att du kommenterar.

  3. Jennie ♥ skriver:

    A-lott och Ms M: ni båda är grymma författare!! Jag vet att jag en dag (snart kanske) kommer hitta era böcker ute i hyllorna att förgylla fler människors liv 😀 Kram på er båda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s