Regnet ritar på mina fönster. Jag försöker glädjas åt att backen ner till vedboden nu kanske blir isfri och inte längre benfarlig. Jag och mina lånejyckar stannar inomhus i värmen ett tag till. De gjorde vad de behöver i morse. Själv fikar jag och äter en kokosboll, vännen min kom med hundar och en hel låda kokosbollar förra veckan – snart vill jag inte en sådan där kladdig sak igen. Ingen tvingar mig att äta dem…

Häcken hos grannen har antagit en ljusbrun ton, förbereder sig för blad, liksom syrenhäcken runt vedboden, knopparna är stora och sprickfärdiga. Och i rabatten sticker frusna gröna blad försiktigt upp, medan kajorna sprätter fram över gräset som en skövlande armé. Mossan på berget ligger i svarta klumpar efter deras framfart.

Säcken med solrosfrön till fåglarna är tom, någon ny blir det inte förrän till nästa säsong, lite talg har de fortfarande att äta utanför mitt fönster.

Nemo citerar Hemingway i ett blogginlägg: ”For sale, baby shoes, never worn” – och berättar om en twittrare som lagt ut några ord om att sonens mor får ensam vårdnad, och att han själv tar första fyllan på tre år… ”På Twitter hör ingen dig skrika” – menar Nemo som ändå hörde! Vad kan de som hör göra för de som skriker? Kanske det Nemo gjorde, berätta, få oss andra att också höra, något lite, ett ögonblick.

Därute är det fortsatt grått och regn.