Utmattande samtal

Har just samtalat med journalisten Mia Coull som bl a skriver för ICA-Kuriren, om mitt spelberoende och mitt spelmissbruk. Nu är jag trött. Det var tämligen utmattande att försöka återge mitt livs krasch, utan att låta alltför patetisk. Eller självömkande. Eller korkad.

För det är ju något att skämmas för, att man/jag är så dum så jag åker dit på att spela på internetcasinon om pengar, som jag aldrig vinner. Att totalt och konsekvent göra mig själv utfattig, med skulder som jag förmodligen aldrig kommer att kunna betala. Att förbruka mitt förtroende bland vänner och familj, både de nära och de mera perifera. Även om de flesta aldrig sagt det så, utan tvärtom stöttat mig och funnits där – hur jag än betett mig.

Nu har jag alltså pratat med en främmande kvinna om de här åren i mitt liv. Och om skrivandet som hjälpte mig att så småningom inte längre spela. Om Minsann förlag, och mina två ISBN-nummer som ännu väntar på att få finna sig tryckta på ett eller annat sätt i en bok, eller två snarare. Om den anonyme skrivkompisen som fick mig att klippa sönder bankkortet, vilket hjälpte mig att låta bli spelandet. Om hur jag fortfarande ser mig som spelberoende, men inte som spelmissbrukare. Om A-Lotts och mitt samskrivprojekt.

Jag läser just nu en spännande bok, ”Descartes misstag – känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan” av Antonio R Damasio. Av någon anledning behöver jag den boken just nu. Egentligen handlar boken om det samspel mellan förnuft och känsla som behövs för att vi ska fungera så bra vi kan. Descartes skilde noga på kropp och medvetande, det var det som var hans misstag. För min del är det här en bok om den forskning kring den mänskliga hjärnan som jag hoppas småningom också kan ge kunskaper om hur det går till när man/jag åsidosätter det dittills fungerande belöningssystemet i hjärnan och byter ut det mot t ex nätspelandets kortvariga belöningar. Och upprepar de galna besluten, fortsätter spela tills katastrofen är ett faktum.

Jag jobbar på att inte skämmas, ”nån gång får det vara färdigskämt”, ja, Nemo.

Hoppas det blir en bra artikel av Mias och mitt samtal, hoppas artikeln skrämmer andra från att börja spela, kanske t o m får andra att använda skrivandet som ett stöd i den process som får oss att sluta spela. Jag önskar att staten skulle sluta tjäna pengar på missbruk, jag önskar att inga ungdomar fastnar i detta, jag önskar att det funnes kunskap och förståelse för vad som behövs av insatser från landsting och behandlingshem. Lagstiftning som jämställer spelberoende med andra beroenden, som alkohol och narkotika. I praktiken, inte enbart i valårspratet.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i då- och nutid och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Utmattande samtal

  1. annikabengtsson skriver:

    Åh vad du skriver bra! Det du har att berätta är så berörande.

  2. Svenarne Jansson skriver:

    Har läst din välskrivna text med eftertanke. Det är verkligen inte lätt att duka upp sina livskatastrofer inför andra – att blottlägga alla sina tillkortakommanden, och kampen för att på något sätt ta sig vidare. Jag har ju också – som du vet – en beroendeproblematik att brottas med, och många av de delar du beskriver kan jag känna igen mig i – det ekonomiska, kampen upp, från att vara ingen till någon, samvetskvalen, skammen … Idag lever jag bra, men inte säkert …
    Jag är övertygad om att din intervju gick bra – blir spännande att se/höra om den ger några ringar på vattnet. Dessutom får jag tanken; är det tänkbart att du, med dina erfarenheter i botten, skulle kunna samla dina och andras erfarenheter av missbruk & beroende, i en antologi på Minsann förlag? – Röster om det oönskade … Kanske finns det anslag att söka för ett sådant projekt och vägar att nå ut med budskap, där alla som skriver bidrar med med bitar av sin smärta, och delar av sitt hopp … Kram i onsdagskvällen! /Sa

    • beskrivarblogg skriver:

      Svenarne – tack. Du väcker en tanke – att vi många delar med oss av våra erfarenheter av smärta och hopp i en antologi – en tanke värd att undersökas; vem kan tänkas stödja ett sådant projekt, hur kan stödet se ut? Mm. Förlaget har vi, åtminstone ett ISBN-nummer finns – hur går vi vidare? Tacksam för alla idéer. Tycker mycket om din formulering ”med bitar av sin smärta och delar av sitt hopp”. Kom igen!!

  3. Yheela skriver:

    Du är en förebild, du tog dig ur och du håller dig borta från det som förstörde så mycket.
    Dina brister gör dig till den skinande människa du är och jag är övertygad om att artikeln blir hur bra som helst.
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s