Bita huvudet av skam

”Bita huvudet av skam”. Att det ska vara så långsamt och svårt att sluta skämmas för sin historia. För oavsett vad det handlar om, i mitt fall nätspelande för stora summor pengar, så är det historia. Och inte mycket att göra något åt, annat än låta bli att låta ens historia bli nutid.

Det skrivprojekt som Svenarne skissade på häromdagen är ett sätt att sluta skämmas. En  antologi om ”det oönskade”, om bitar av smärta och delar av hopp, texter skrivna av människor med beroende och missbruk i sin historia. Om jag skriver om min skam, vore det väl själve den om den inte så småningom skulle förtvina och dö. Eller ger jag den näring genom att skriva?

Nej, det tror jag inte – men min skam är ännu lite starkare än jag riktigt gillar, den dränerar mig emellanåt på kraft, ger mig ibland en känsla av att ingenting spelar någon roll – vad jag än gör är jag ändå en människa som ”borde skämmas”. De orden låter förfärligt bekanta, jag har tjatat om dem i mitt huvud några gånger (många gånger). Vad hjälpte det? Svårt att veta när skammen övergår till att vara en överlevd skamrest, en historisk liten tuss av den skam som när den var som störst gav mig andnöd.

Johanna frågade mig häromdagen vad det var med skam som gjorde att jag hade så svårt att släppa den. Jag vet inte riktigt, men jag fick ur mig något om att det nog finns en sorts trygghet i det man känner väl, också när det är negativt och inget man vill ha. Ni vet, det där ”kända helvetet” som kan te sig bättre än det okända, oprövade – kanske fantastiska olevda livet. Tryggheten i det invanda som gör att man stannar också i en dålig relation. ”Man vet vad man har, men inte vad man får”.

Picasso lär i obekant sammanhang ha sagt att ”det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Antagligen förstår jag inte vad han eventuellt menade med detta, men jag tolkar det som att det aldrig är för sent att acceptera och försonas med sin barndom. Jag skriver om hans ord och hävdar (darrigt) att det aldrig är för sent att få en lycklig framtid – en framtid utan skam.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bita huvudet av skam

  1. Svenarne Jansson skriver:

    Det olevda livet – det enda liv vi alla har kvar att leva. Då finns ingen tid att skämmas för det liv man redan levt … / Sa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s