”kommer förbi på torsdag”

På torsdag kommer han som jag kallade ”mannen min” förbi med lite kläder och annat som jag hade kvar i hans hus.

Hur går det till att gå sönder? Jag andas, normalt andas, jag vill skrika men huset är inte direkt ljudisolerat, jag vill inte visa mig för någon. Vill vara ensam, står inte ut med att vara ensam. När jag såg att han ringt, två gånger med ungefär fem minuters mellanrum – trodde jag ett ögonblick att han ville prata. Om oss. Det har vi ju inte gjort, under den månad som gått sedan han körde mig hit.

Det ville han inte, men han skulle operera sitt öga på fredag och på torsdag skulle han åka från huset till Stockholm – passade det då att han kom förbi? Visst. I övrigt gick det sk samtalet ut på att hans hjärta inte kändes bra (han har hjärtflimmer), att han låter gräva om gräsmattan, att rabatten är igenlagd. Jord får han hämta hos grannen. Jo, han frågade hur det gick för mig med höften, gjorde det fortfarande ont? Det gör det. Det också.

Jag kan inte vara stilla. Går. Går. Går inomhus. Andas, flåsar. Försöker skriva, försöker läsa, försöker sitta i solen en stund. Ser att gräsmattan idag är full av utslagna maskrosor, vackra. Ser björktrastarna turas om att mata ungarna. Vill dra täcket över huvudet och bara svimma av. Bli borta och vakna till en glad måndag, där jag minns det som är bra och det som var bra. En måndag när jag inte bara tuggar på sorgen och försöker svälja den. En dag när jag faktiskt får mig att inse, fullt förstå och omfatta att det är slut.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till ”kommer förbi på torsdag”

  1. Annika skriver:

    Du skriver så att jag kan känna din smärta rakt in i min mage och mitt hjärta. Men vad hjälper det dig just nu? Kram.

  2. A-Lott skriver:

    Åååå, jag vill gråta med dig. Det nyper bakom näsan och då ska jag tala om att jag är berörd. Mycket berörd!
    Kanske har jag en lite nedåtgående spiral just nu och reagerar våldsamt på mycket. Men jag orkar inte skriva om dessa tankar. Det ligger så djupt inom mig. Det är relationsfrågor till höger och till vänster, det är tankar om vad som gick snett för länge sedan, tankar om avsaknaden av att bli sedd inom familjen, svårt att lämna det som varit, trots att upprätthållandet av skenet bibehålls i varje sekund. Ingen ska veta för ingen vill veta.
    Så går varje människa med sina tankar, de där innersta som är så svåra att pränta ner eller uttala. Du gör det på ett föredömligt sätt och jag vet ändå att det allra allra innersta har du gömt längst in i ditt hjärta.
    Skulle önska att vi just nu hade varandra inom armlängds avstånd. Kraaam

    • beskrivarblogg skriver:

      Vännen det önskar jag också – kanske kunde gråta då. När ingen annan ser oss – men för mig hjälper det också en aning att skriva om skiten. För jag är inte enbart ledsen, jag är också arg. Hoppas det lägger sig lite till torsdag – vet du, det som var för länge sedan kan vi ju inte göra så mycket åt, och att inte vara sedd i familjen, så är det. En gång behövdes vi, nu gör vi det inte längre. Men ”familjen”/i mitt fall sönerna har inte begripit att nu är det jag som behöver – på mina villkor. Hoppas våren och det vackra tröstar dig lite – kan du måla? Kramar till dig – tack för att du finns och att vi finns för varandra.

  3. Skrivmoster skriver:

    Kära Margareta! Det gör ont att läsa och det hugger inombords … smärtan du bär på känns verkligen. Jag önskar att ni kan prata och att de frågetecken som finns går att räta ut. Du får en varm kram där jag håller om dig och låter tårarna ge lindring.

  4. Karin skriver:

    Men? Det var lite stillsamt på din blogg så jag har inte tittat in på ett tag. Men nu! Käraste vän vad det gör ont för din skull. Det viktiga i ditt läge är väl ändå att få en rimlig avslutning, ett snack, ett ärligt ”så här känner jag och därför blev det så här” från mannen sida. Dvs, därför gör jag som jag gjort. Inte ett fegt smitande till att tala om krämpor och gräsmattor! Även om det inte ändrar något så är det ju ett medmänskligt minimikrav! Vet inte riktigt om man ska säga att det är tur att det snart är sommar i alla fall, för den årstiden kan vara väl så smärtsam.

    Skriv, säger jag bara, skriv om alla känslor. Det som du är så bra på.

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack min vän, för dina ord. Jag träffar honom ju på torsdag – hoppas bara jag kan hålla rimligt vettig och inte bli vare sig alltför arg eller alltför ledsen. För visst är det som du säger, ett avslut behöver i alla fall jag. Och det är nog tur att det är sommar… Jag försöker skriva, men energin är på lågvarv just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s