Dumpad, 71 år

Vad gör man när man är 71 och blir dumpad, veterligen inte för någon yngre, vackrare och trevligare – bara dumpad. Och skjutsad hem. Det är patetiskt, eller hur? Gamla kärringar ska inte ägna sig vare sig åt kärleksövningar eller ledsnad över att det är slut. De ska bara vara gamla, utan röst. Eventuellt kan de få vårda och ta hand om sina sjuka äkta män när sjuk- och äldrevård inte räcker till. I övrigt ska de invänta döden, lugnt rullandes tummarna, kanske stickandes raggsockor.

Framför allt ska de inte vilja prata om det som hänt, försöka få den fd partnern att ge någon sorts förklaring eller tala om hur han känner det. Det är slut. Punkt.

Hon var dessutom naiv nog att tro att hans mönster att undvika och tiga ihjäl allt som är svårt och besvärligt, eller sorgligt och knepigt att hantera – att detta livslånga mönster skulle göra ett undantag för henne. Hur skulle det gå till? Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

 

När man alltså inte längre är en av två behövs något annat som engagerar tankar och energi. Kanske börjar hon sticka sockor igen, det behöver hon till vinterns kalla golv i huset, men inte hela tiden varje dag varje vecka varje månad hela året. Och någon sjuk man har hon ju inte längre att ta hand om. Tänker inte leta upp någon heller, nu ska hon först och främst ta hand om sig själv. T ex träffa ortopeden i början av juni och få besked om det blir någon höftoperation eller inte. (Hon har redan börjat fundera på hur det ska fungera ensam i huset, hur ska hon t ex få på sig stödstrumpan man ska ha efter operationen? Syrran har just opererat sin höft så hon är insatt i detaljerna.)

Städa, tvätta, möblera om, göra rent i skåp och lådor kan man bara göra till en viss gräns. Läsa likaså. Skriver gör hon varje dag, kortare eller lite längre texter. De hänger inte ihop, möjligen via sin upptagenhet med nätspelande, spelberoende, skam, skrivande, o-skrivande, relationer, sorg och ledsnad. Där är inte så mycket glädje. Hon är inte begåvad när det gäller glädje.

Ibland får hon för sig att hon skulle kunna vara lite annorlunda om hon vore på ett ställe där ingen känner henne och inte har några uppfattningar om henne. Då kanske hon själv skulle kunna överraska sig själv genom att leka och skratta, flamsa och strunta i vad andra tänker om det. Men det är nog så att den här gamla bitchen också har svårt för att lära sig sitta…

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Dumpad, 71 år

  1. Viveka skriver:

    Oj,oj vad jag känner med dig och vad jag känner igen. Spelar nog ingen roll 41, 61 eller 71. Samma otroligt ofattbara….

    • beskrivarblogg skriver:

      Jo, vi är många och vi känner och känner igen oss – ålder spelar naturligtvis ingen roll alls – det är lika taskigt när som. Nu börjar jag i alla fall komma igång att skriva igen, det är bra. Kram och tack för att du läser och pratar med mig

  2. Hanna Lans skriver:

    Som 42-åring blir jag SÅ glad över att höra att man tydligen orkar både älska och riskera att bli dumpad även som 71-åring. Att riskera och att älska, det är ju detta som är livet. Jag ser alltför många 70-åringar som har slutat göra båda delarna, och det är bara sorgligt. Och herregud förresten, jag ser alltför många 42-åringar som liksom gett upp de också.

    Ett tips om man vill göra en insats eller i alla fall göra något annat än att sticka strupmor, är att bege sig till första bästa dagis och fråga om de vill ha en extramormor/farmor som kommer och läser för barnen. Eller gör dockteater etc. Enormt uppsakttat och på tok för få som gör!

    • beskrivarblogg skriver:

      Kram Hanna, nog vet jag att jag lever – det är konstigt, men den här sortens energi blir kanske också kraft, efter ett tag… Något dagis finns inte i närheten, och jag är nog inte den där riktiga mormorstypen – men gett upp det har jag inte! Varken livet eller kärleken. Tack för att du läste och tack för dina ord – kram på dig, du som inte heller gett upp, hoppas jag!

      • Hanna Lans skriver:

        Jag insåg just när jag läste detta, att hjälp, jag är ju en av de där 42-åringarna som har gett upp! Fast det känns inte som att jag gett upp, för jag letar liksom inte efter någon, det känns bra som det är. Kanske ändrar det sig, kanske inte. Det viktigaste för mig är att vara sann och göra gott mot mig och mina närmaste. Mer än så behöver jag inte. Inte nu i alla fall. Kramar!

      • beskrivarblogg skriver:

        Inte har du gett upp, även om du råkar vara 42 år! Jag önskar dig allt gott, med din son och övriga familj och med livet, så som det utvecklar sig – bara vi alla slipper komplikationer i form av K…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s