”trevlig fredagskväll, nu ska jag umgås med maken ett tag”

Det är fredagskväll. Gänget på FB kopplar nu ner, umgås med makar och vänner. Jag försöker lösa DNs sudoku, genivarianten. Lyckas inte mer än halvvägs. Dricker vin även jag, och har ätit en god vällagad middag.

Nu har jag slutat gå ut och in, kvällssvalkan känns inte skön och solen är på väg ner. Hästarna är inne för natten, åtminstone de som brukar gå i hagarna precis utanför huset. Längre bort är både kor och hästar fortfarande ute, och är väl så även i natt. Vargarna har inte synts till i närheten av gården på länge, även om de finns i skogen och går de urgamla vargvägarna.

Ibland leker jag lite med en Tarot-kortlek. Jag kan inte tolka alltihop, men brukar titta i boken för att få förklarat för mig vad korten kan innebära. I kväll drog jag kortet i Stora Arkanan, nr 13, Döden. Det ser inte roligt ut. När jag läser tolkningsförslagen handlar det om att det gamla måste dö för att ge plats för något annat, nytt, kanske bättre, i alla fall annorlunda. Jag måste släppa det gamla, mina egna gamla mönster och mina bindningar till allt jag är och har varit bunden till…

Ett lämpligt kort att dra just nu. Jag blir inte klok på om alla kort i en Tarot-lek alltid är lämpliga på något sätt. Ofta upplever jag nämligen att det kort jag drar när jag vill stämma av något med hjälp av korten, det stämmer bra in på min nuvarande situation eller sinnesstämning.

Just nu är det klart för mig att jag måste släppa min mångåriga bindning till den man som varit min följeslagare och nu inte längre är det. Jag skulle också behöva släppa en hel del av mina föreställningar om mig själv och mitt nuvarande liv. Nu börjar ett annat liv, och det är än så länge bara mitt. Jag har inte skrotat mina barn och min övriga familj – men nu behöver jag skapa mitt liv så som jag vill ha det. Som jag kan skapa det. Jag har inte kommit så långt i den här processen att jag tycker att det är spännande och löftesrikt. Tvärtom är det fortfarande ängsligt, och osäkert, i hög grad beroende av andra människors stöd och hjälp. En början är att jag ber om hjälp när jag behöver den. Utan att be om ursäkt, eller fortsätta tycka att jag ska klara allt på egen hand.

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”trevlig fredagskväll, nu ska jag umgås med maken ett tag”

  1. Eva skriver:

    Man ska alltid kunna be om hjälp. Då berättar man ju också för andra att det är OK för dem att be om hjälp när de behöver den, eller hur? Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s