Sommarnatt

Nu är det svart sommarnatt, så svart nu en sådan blir. Tillräckligt för att lampan i fönstret måste tändas. Jag kan inte somna, klockan är bara 11, men jag har försökt i drygt en timme. Minsann har intagit min säng, jag kunde inte ligga kvar. Sista timmen i månaden maj 2013. I morgon fyller min äldste son 49 år. Obegripligt det också, som det mesta av livet och tiden.

Syrran har bestämt sig för att åka till Cypern i två veckor, hon och vännen som bor där ska hyra ett litet hus. Hon får ta med sig alla attiraljer hon behöver efter höftoperationen, jag får låna hennes bil medan hon är borta. Andra syrran åker till döttrarna i London en vecka. Den här syrran sitter på rumpan i ett hus på landet utanför Norrtälje. Just nu längtar hon bort, vart som helst. Bort. Annanstans.

Det är för vackert här, naturen är överväldigande nyskapad och skön, och jag är trött, ledsen, arg och sur. Det går inte ihop riktigt. Jag kan inte njuta av försommaren, den skriker på närhet och sällskap, någon att hålla i handen när jag ska somna. Så att jag somnar. I stället sitter jag här och ordar.

Huvudet är fullt av obesvarbara frågor, frågor som gör ont och inte leder någonvart. Jag kan inte själv besvara dem, och du lär inte göra det. De är bara plågsamma. Tjatiga. Har de något syfte alls? Det är ju jag som skapar dem, vad vill jag med dem? Formulera dem, och göra acceptabla svar? Vill jag bara vältra mig i eländet, dra offerkoftan över huvudet och fortsätta tycka synd om mig? Se till att jag inte kan släppa det ledsamma och sorgliga. Jag noterar att jag inte är så fixerad som tidigare vid mina känslor av skam. Någon sorts omprioritering har skett. Det är kanske bra. Men det är inte bra att vara ensam om både frågor och svar.

Fortfarande förstår jag inte vad som hände. Eller varför. Eller så är det helt enkelt så att jag inte vill förstå, inte vill acceptera att du faktiskt inte vill vara med mig längre. Bara så där.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sommarnatt

  1. Skrivmoster skriver:

    Jag tror att det är viktigt att älta, vrida och vända på tankar och känslor för att kunna göra sig fri från dem när man inser, att man ältat klart. Obesvarade frågor har en tendens att göra sig påminda i repris – förmodligen för att man inte får de svar man borde fått.

    Hoppas att du när du gått igenom processen, kan njuta av sommaren och den vackra tid vi har framför oss. Att skriva är alltid skönt och vi är många som läser! Önskar dig en fin dag! Kram.

    • beskrivarblogg skriver:

      God morgon Skrivmoster – önskar också dig en fin dag, resedag? Ja frågorna snurrar där, fortsatte snurra hela natten acckompanjerade av ont i höften… Nu är jag i alla fall uppe och ska äta frukost! Lite mulet är det, men det brukar kunna ändra sig om någon timme – ha det gott och tack för att du finns därute och för att du läser! Kram Margareta

  2. Ja, älta och skrika, vara förbannad, ledsen, låta känslorna komma ut. Inte hålla igen – och söka stöd hos någon närstående eller god vän, när det behövs, för att orka vidare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s