Kris och utveckling

Om någon säger att ”kris är utveckling” en gång till så skriker jag. Det är säkert sant, det är nog klokt, jag har själv sagt det många gånger och den som säger det nu menar väl, men det gör inte krisen lättare att hantera.

Vem fan tänker på att nu utvecklas jag, när man mår så absolut ruttet som bara möjligt utan att helt gå under? Inte jag, inte i någon av de kriser jag överlevt i livet. Jag VET att även kriser har ett slut, jag VET att livet knallar på som om mitt lilla elände inte fanns, jag VET att jag någongång någonstans kommer att tycka att det är härligt att leva igen. Det hjälper mig inte.

I alla fall inte just nu. Oavsett hur utvecklande kriser är. Min fasta och nuvarande uppfattning om kriser är att de är förlamande, deprimerande, sorgliga, känns hopplösa, är tråkiga, gör allting trist. Krisen lämnar ingenting åt slumpen, den ser till att man är så ledsen att ingenting blir gjort när väl det första närmast sjukliga städandet, ommöblerandet, tvättandet, låd- och skåpplockandet är gjort, åtminstone en gång. När ”allt” är klart sitter man där och glor, skriver kanske en massa strunt på datorn och lägger ut på bloggen för att tala om för sig att man finns. Det är ju tänkbart teoretiskt i alla fall att någon annan också uppfattar detta. Du bloggar, alltså finns du.

Man går ut, man går in, man låtsas att det nog inte ska regna och tar på shortsen, tar av shortsen när det i alla fall regnar, drar på sig fleecen inomhus, eldar inte i spisen – det är ju sommar – eldar i spisen ändå. Läser om lästa böcker, pratar med söner och fd make, hummar oklart om att det är väl bra som svar på vag fråga om hur det är, är väldigt upptagen med att tala om vad de/han  ska/bör/borde göra på det gamla invanda morsiga sättet. Även till fd maken, han är van. Spelar inte. Spelar inte. Spelar inte.

Läser tidningarna på nätet en gång till. Kollar mejlen, slänger skräpposten. Gläds åt att mycket av reklamen nu är borta från den här datorn. Tittar ut på regnet. Facebook-ar. Gör allt som tar en stund till av den alltför långa, tomma dagen. Vad som ska till för att ta kål på den alltför långa tomma natten är ännu oklart.

 

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kris och utveckling

  1. Kanske ska jag säga det en gång till, så du får skrika, kanske är det en av de saker du behöver göra just nu?

    • beskrivarblogg skriver:

      Johanna – jag är glad att du läser och att du kommenterar – men jag behöver just nu inte skrika, inte i detta ögonblick … No hard feelings förstås!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s