Tangentbordet är dammigt mellan tangenterna. Fram med en gammal tandborste. Det är det viktigaste jag kan göra just nu, när hjärnan är tom.

Läste nyss en artikel om en nyutkommen bok som jag redan glömt namnet på. En dansk journalist har intervjuat hjärnforskare världen över – glöm allt som heter själ, numera säger forskningen att vi är våra hjärnor. Kemin i våra hjärnor. Den styr vårt beteende och våra känslor, allt. Och kan påverkas – det är möjligen en hoppfull tanke. Den här biologiska synen på kropp och själ är kanske problematisk för den som är religiös, eller andligt sökande. Jag gillar den, det lilla jag känner till. Lone Frank heter journalisten och boken ”Neurorevolutionen”, kollade just.

Min hjärna är inte särskilt pålitlig just nu, jag är fladdrig och glömmer saker snabbt, snabbare än vanligt. Mycket går att hitta igen, t ex på nätet, tacksamt. Minns ni när okunskapen skulle avhjälpas medelst tunga uppslagsverk? Den information man hittade var inte precis dagsfärsk.

När jag läste igenom vad jag skrivit efter någon timme insåg jag att jag växlat mellan att skriva ”jag” och ”hon” – snacka om att sitta bredvid sig själv och vara åskådare, betraktare, utan att därför bli klokare.