Naken, synlig

Den här tomheten, den som är nu, har inte med ensamheten att göra. Eller det har den förstås, men bara på så sätt att tomheten blivit groteskt tydlig på grund av att jag nu är ensam. Den beror inte på att relationen till dig är slut, den bara syns bättre. Den har varit där länge. Just nu tror jag hela livet, men jag har klätt på den med mitt sökande världen över efter något jag aldrig definierade tydligt.

”Personlig utveckling” sökte jag och fann till någon del. Jag mediterade, dansade som sufiska dervischer – en annan sorts meditation. Satt i ”sweat lodge” som indianerna (värre än finsk bastu), hälsade solen i franska berg ovanför Nice, andades, gjorde alla möjliga och en del omöjliga övningar. Lärde mig något om själen och något om kroppen. Kanske lite om att leva.

Slutade leta när du och jag fanns för varandra – började nätspela inte långt efter att vi flyttat ihop. Ett annat sätt att fylla dagarna med innehåll, plågsamt så småningom. Inte särskilt andligt, torftigt och fullkomligt katastrofalt för ekonomi och relationer. Vi gjorde slut, och jag överlevde. Du kom tillbaka, vi lappade och lagade, hade trevligt, men talade inte om det svåra. Förrän jag inte kunde vara tyst längre. Det tålde vi inte.

Nu vill du inte ha något med mig att göra längre. Och här sitter jag i den avklädda tomheten. Den syns så det gör ont i mig, den förlamar och den tar all min energi. Jag låter den ta mig. Det är inte på något sätt ditt fel, inte mitt heller. Men allt vi gömt oss bakom rasade, och vi klarar inte att tala med varandra om oss, eller du om dig och jag om mig. Vi kan inte göra oss förstådda längre. Vi har ändå försökt länge, och fått oss att tro att vi lyckats.

Är det då något att vara tacksam för att fasaderna rämnat? Att vi inte förleder varandra och oss själva att tro att vi har en relation, att vi älskar varandra, att vi kan leva med varandra, ibland tillsammans och ibland isär. Just nu är jag inte tacksam. Jag är ledsen, arg, besviken på mig och på dig. Jag är fortfarande oförstående på ett sätt som får mig att ruska på huvudet åt mig själv. Jag begriper det inte. Min hjärna vägrar.

Nu försöker jag skriva mig tillbaka till liv igen. Det fungerade för två år sedan. Då började jag skriva öppet om mitt spelberoende och mitt missbruk, om saknaden och sorgen. Då tog jag större delen av ansvaret för det som hände. Det gör jag inte nu. Jag spelmissbrukar inte längre, och jag ser klarare att det som hänt mellan dig och mig (och det som inte hänt) är bådas vårt ansvar. Du har bidragit på ditt sätt och jag på mitt. Sorgen och saknaden finns där nu också.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Naken, synlig

  1. Yheela skriver:

    Man är två om ett förhållande, man är ensam i ansvaret om sig själv. Alla är vi ensamma – alla fyller vi den ensamheten med det vi tror är meningsfullt. Gör vi rätt?
    Jag vet inte, ändå fortsätter dagarna att gå, galaxerna snurrar och någonstans dör en stjärna och det stjärnstoftet faller sedan ner på jorden och blir en del av oss.

    • beskrivarblogg skriver:

      Tanken att lite stjärnstoff faller ner på oss emellanåt är god – om vi gör rätt eller fel spelar ingen stor roll i det personliga perspektivet, vi gör och vi lever och vi lever konsekvenserna också. Ensam i ansvaret om sig själv är sant – två om ett förhållande är också sant. Och dagarna går på något sätt, galaxerna snurrar (nog) och jag med (snart, igen). Kram min goda vän.

  2. Marie skriver:

    Jag gick en skrivarkurs för något år sedan och tyckte ofta att det var de äldre deltagarna, de som passerat de 60, som bidrog med de intressantaste texterna. Inte för att de nödvändigtvis skrev bättre, men för att de hade ett rikare material att ösa ur än de kursdeltagare som var i 20-30-årsåldern. Jag tror i och för sig inte man med automatik har mer att berätta – eller förmåga och distans nog att skriva – för att man levt ett långt liv. Men i bästa fall har man ett stoff som inte finns där när man är 23 eller 32.
    Jag läser här då och då och tänker att du verkligen har en historia att berätta. Mitt intryck är att du inte hittar rätt form för den. Jag tycker också att den svärta och avskalade ärlighet (får jag förmoda att det är) du ger prov på, i bland annat det här inlägget, har potential att omvandlas till litteratur. Jag ska inte fråga vad det är som gör att du inte hittar rätt i ditt skrivande (om det nu är så, det vet jag ju inte), för jag har ett hum om hur hopplöst svårt det kan vara.

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack för att du läser. Du har nog rätt, jag har svårt att hitta formen, det blir mest spridda skurar… Jag får fortsätta skriva och söka – har just nu i alla fall inte råd att gå någon skrivarkurs, och är lite rädd också att tappa skrivlusten om jag går på kurs och ”lär mig hur det ska göras”. Knäppt kanske, men finns där. Jag är glad att du brydde dig om att kommentera, uppskattar det.7margareta

  3. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Jag säger som jag sagt förut (apropå formen): dikter, haiku!!!
    Kram
    B/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s