Jag ser en tedroppe på diskmaskinens kant. Borde torka bort den. Ids inte. Gör det ändå. Varje gång tummen snuddar min haka känner jag att det gamla vanliga skäggstrået är på väg tillbaka, tar bort det också när jag ändå är i städtagen. Regnet och blåsten har släckt mina pioner, nu är rabatten täckt av nerfallna blomblad. Kullen med mandelblom är fortfarande alldeles härligt fluffigt vit. Och gräset växer, hela tiden.

Solen retas med mig, får mig ideligen att fundera på om jag ändå ska gå ut, och så går den i moln igen. Och jag stannar inne. Minsann går ut och in. Hon behöver inte ta ut en stolsdyna varje gång hon går genom altandörren. Just nu väljer hon att ligga i mitt knä medan jag skriver. Det innebär att hon håller balansen med klorna…

En lång söndag.