Han som är ofattbart borta ringde just och vi pratade 20 minuter – om vad han gör vid huset, om den middag han ska ha i kväll för de som grävt i ordning gräsmattan, om vägunderhållet, om fax med provtagningsresultat som inte kommit dit de skulle, om min höftoperation och att han läser och att det inte är roligt att vara ensam, för honom heller. Jo, han hoppas verkligen att jag skriver också, jag skriver ju så bra, han läser.

Och, ”jag släpper dig ju inte helt, jag ringer, bryr mig om, vill att du ska må bra” – ”du har ju släppt mig” – ”ja, jo”. Men vaddå? Vad vill du? Att jag ska bli glad att du bryr dig? Att jag därmed ska avlasta ett eventuellt dåligt samvete över att du släppte mig som du gjorde? Att du ska må bra för att du är så snäll och ringer? Läs, se om du kommer fram till vad du vill. Vi får väl fortsätta prata så här indirekt, något annat verkar inte möjligt.

Jag blir less på mig själv som låter mig påverkas och som blir ledsen, igen. I natt låg jag och tänkte på ”ratad”. Kanske är det det som stör mig mest, inte att du är borta eller att jag är ensam, utan att jag inte dög, inte räckte till, inte var bra nog att älska och vara tillsammans med. Om det så bara var ibland. Ville jag hellre ha varit den som ratade? Skulle jag ha mått bättre då? Det är möjligt.