Full av liv

Har just pratat med bästa vännen. Hon frågade inte vad jag ska göra på midsommar, det var bra. Vi talade om telefonsamtalet med den obegripligt borta mannen häromdagen. Det räckte för att väcka mina ”tycker-så-synd-om-mig-känslor” till liv. Att tala om att midsommar tillbringas i mitt eget sällskap, enastående sällskap visserligen, men lite uttjatat, hade fått mig att definitivt rinna över.

Jag har säkert skrivit det tidigare, men det blir allt tydligare för mig att det inte går att lappa och laga utan att prata ur sig allt som behöver pratas om, prata tills ingenting återstår, om två människor ska ha en möjlighet att vara tillsammans. Kanske är det inte nödvändigt att förstå allt som sägs, men det behöver sägas och det behöver höras. Sedan kanske en relation kan ha en chans igen, vår fick inte det. Varken han eller jag vågade riktigt peta på det som var svårt att prata om. När jag försökte tog relationen slut. Nu vill jag inte mera, jag är trött och trasig och ledsen. Sorgen vaknar till plågsamt liv varje gång (två hittills) han ringer.

Jag vill inte ha en sk normal relation med honom som jag älskade. Vill inte vara som vilken bekant som helst som man slår en signal och hör/vill höra att allt är bra, gräsmattan är nyklippt, katten är ute och busar, det regnar eller solen skiner.

Hellre ingen relation alls än den sortens, som tjänar ett syfte som för mig är mycket oklart. Min misstanke är att den ska fylla behovet av att kunna tänka på sig själv som en omtänksam och vänlig person som i alla fall bryr sig. Inte som den skitstövel jag just nu tycker att han är. Tror inte att jag brukar använda svärord i min blogg särskilt ofta, här föll det på plats. Och får stå där. För du säger ju att du läser. Om jag säger samma ord till dig skulle jag säkert dessutom skrika det högt, och det bleve nog övermaga och vulgärt, ouppfostrat, typiskt en arbetarunge från Avesta. Ohyfsat, inte någon snygg fasad där inte. Just nu ingen fasad alls, men väldigt skör utan den. ”Full av liv” pratade Will Schutz om, även om livet gör ont. Jag är full av liv.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Full av liv

  1. Skrivmoster skriver:

    Eftersom mina ord känns ”onödiga” så tiger jag och jag tror du förstår.
    Önskar dig i alla fall en midsommar som du själv formar den utifrån det du känner.
    Kram och varma tankar!

  2. Yheela skriver:

    Nej, vissa *kan* man inte vara vän med efteråt.

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s