Halv 9 midsommaraftonens morgon

Halv 9, på midsommaraftonens morgon, ringer mannen jag älskade. ”Jag har tänkt färdigt nu” – ”jaha”. Samtalet gick ut på att det var så tråkigt att vara ensam, att vi behöver prata ihop oss, att han vill att jag ska följa med honom upp till huset i Västmanland nästa vecka. Själv ska han till tandläkaren i Stockholm på måndag, ta prover på tisdag (men det kan han göra var som helst = Norrtälje sjukhus) och så är det möte i vägföreningen däruppe igen på onsdag. Förra veckans möte måste tas om, flera uppgifter som behövdes för att mötet skulle vara OK saknades.

Jag sade någonting om att vi naturligtvis behöver prata, att han är välkommen hit på tisdag för att prata. Något annat är jag för ögonblicket inte klar över. Vet faktiskt inte vad jag riktigt vill. Jag sade till honom att jag aldrig mera i livet vill vara med om det som hände när vi skildes för snart två månader sedan. ”Det var mitt fel” – ”nej, det var bådas vårt fel”. Eller ingens. Han hade lyssnat på radio, någon hade sagt att meningen med livet var att leva. Det hade fått honom att tänka.

Vi kan inte prata bort smärta och sorg. Varken min eller hans. Kan vi få tillit till varandra igen? Törs vi lita på att vi faktiskt vill leva tillsammans ofta, och däremellan leva var för sig ibland. Jag vet inte.

Det enda jag tror mig veta om mig själv just nu är att jag inte är beredd att gå tillbaka och leva med honom på hans villkor, hur de än ser ut. Jag vill inte bli någon som jag fortsätter tro att han skäms för att vara tillsammans med. Jag vill inte skämmas själv längre över mitt spelberoende, det var där och det kanske är där fortfarande, men missbruket är historia. Jag kan inte göra mycket åt historien.

Jag vill inte mötas av tystnad när jag har behov av att prata om någonting, även om han inte tycker att det jag säger är värt att pratas om. Tystnad får mig att bli desperat, får mig att gapa och skrika. Inte för att det hjälper, men för att jag inte finns om det bara är tyst från den andra parten. Att vara full av liv skrev jag om igår. Idag är livet åter ett annat liv, ett möjligt liv, kanske-liv. Det visar sig.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Halv 9 midsommaraftonens morgon

  1. Det var en intressant vändning. Kan leda mot ljuset. Som en kontrast till att det faktiskt vänder efter sommarsolståndet idag och går mot mörker. Du har en del att fundera över till på tisdag. Liksom han. Jag tror jag vet vad han vill eftersom han börjat använda ditt nummer igen. Kram

  2. Skrivmoster skriver:

    Önskar dig ett gott beslut och att ni verkligen får prata ut så ni båda ser klart! Lycka till och var rädd om dig. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s