Bästa boken på länge!

Sitter ute, molnen skymmer solen emellanåt, sädesärlan pickar i gräsmattan nära mitt bord och Pella ligger i skuggan och ”sover”. Minsann är på rymmen, någonstans långt från hundar och otyg. Förmodligen ligger hon i bondens lada bredvid magasinet/tvättstugan/garaget/verkstaden. Nu blåser det en ganska kall vind, i skuggan. Självklart har jag bara shorts och linne på mig. Jag får vänta ut solens återkomst.

Den nya rabatten har fått sin kantbräda på plats, lite mera jord ska till och sedan kan de försådda plantorna åtminstone sättas ner i backen. Om de överlever är en annan fråga. Den nya gräsmattan är vackert grön av alla svinmållor, som snart ska klippas ner. Än får de stå någon dag för att hålla fukten kvar i marken, gräsfröna lär gro ändå säger de som förstår sig på. Och sparrisen är flyttad till två bredvid varandra mellan vinbärsbuskarna stående pallkragar. Det ska bli intressant att se om rötterna klarade flytten och hanteringen, lär visa sig i vår.

Igår läste jag Susanna Alakoskis bok ”Oktober i Fattig-Sverige. En dagbok” – och det är den bästa bok jag läst på mycket länge! Den är så sorgligt bra. Så frätande sann, så stark. Den får mig att omigen inse att allt är politik. Precis allt. Hon skriver om att inte riktigt kunna gråta och sörja sin döda mamma förrän det finska ordet ”äiti” dyker upp i hennes hjärna – då brister det. Det svenska mamma var inte lika starkt. Och hon citerar Thorsten Flinck som lär ha sagt att de starkaste känslorna har inget uttryck, jag minns inte exakta ordalydelsen, men det slår mig som sant. Ändå är hela hennes bok ett uttryck för de starkaste känslor, och för kloka tankar om alla sorters fattigdom, om skam, om klass, idag, här.

Den här boken lade jag åt sidan för ett par dagar sedan, just då kände jag inte att jag ville låta den tränga in i mig. Igår var det dags, jag är tacksam att jag hittade den på biblioteket och jag är tacksam att Susanna Alakoski skrev den. Hoppas många läser den. Det är dessutom en anspråklöst vacker bok i lite mindre format, lite kompakt. Det gillar jag också.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s