Konst och frid

Vi åkte och tittade in på auktion i Broarna, men tappade lusten att stanna hela vackra dagen där. Fortsatte till Elsa Anderssons konditori i Norberg och åt räkmacka och drack kaffe. Vid ett bord nära oss sitter två äldre personer (aningen äldre än vi). Jag tror mig känna igen föräldrarna till Monica som dog för två år sedan och går fram för att hälsa. Jag kom ihåg rätt, det var Monicas mamma och pappa och de blev glada att prata lite om sin dotter med oss.

Så for vi vidare i den västmanlänska landsbygden, vek av mot Karbennings kyrka där det var konstutställning. Vi gick in och såg ett så fantastiskt vackert altare, som jag inte ska försöka beskriva. Jag kan inte göra det rättvisa. Det är skapat av två konstnärer, Roland Backlund och Yngve Mauritsson, från Borlänge respektive Gagnef. Här fanns ingen lidande Jesus, men här fanns levande liv, och frid samtidigt.

Jag citerar ur informationspapperet: ”Strömmande vatten är symbol för livets flöden i konstverket som för en sommar är altartavla i Karbennings kyrka. Det porlande ljudet från vårbäckens friska vattenfall väcks till liv i betraktarens eget inre. Vattenfallet är magnifikt inramat av ärgad kopparplåt, som reser sig som en port och altartavla. Framför altartavlans rinnande vatten står dopfunten – friskt vatten i glasskål, buren av en enkel konstruktion av det material som blev resultatet av Bergslagens många dämningar, bygdens eget järn.” Där kunde jag ha stått länge, längre än jag gjorde.

Vi tog en promenad bland de gamla gravstenarna, skämtade lite om att det inte var trångt på kyrkogården, varje grav hade gott om plats. Jag viker av och står plötsligt vid Monicas grav. Vi visste inte att den fanns där, men det var gott att se den och gott att vi fick en liten pratstund med hennes föräldrar. För oss båda som varit hennes arbetskamrater blev det också ett slags avslut. Det betyder inte att vi slutar tänka på henne, vi minns henne varje gång vi åker upp mot Norberg. Frid över ditt minne, Monica, den frid jag fann en stund framför det vackra altaret i kyrkan.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Liv och död och märktes , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Konst och frid

  1. Signhild Skrivmoster skriver:

    Vilken fin utflykt det blev och så fridfullt och vackert du skriver om altaret och även om vännen ni mist. Det var väl fint att få prata med föräldrarna och sen få se gravplatsen också. Tack för en fin text! Kram!

    Gilla

  2. Vackert inlägg. Det kändes som jag var med på resan. Sommarkramar.

    Gilla

  3. Jennie ♥ skriver:

    ^^/ Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s