Åldrande

Skrivfingrarna lade sig till ro en stund, medan jag läste om Katarina den stora. Nu har de vaknat igen. Jag noterar att mina armar numera också är lätt kräppade, som låren. Varje dag (nästan) innebär nya upptäckter av dimensioner av åldrande. Skäggstrån är jag bekant med sedan länge, stela leder och en ovillig höft likaså. När jag numera blir solbrun (solbränd låter som om det gör ont) blir halsen randig eftersom alla rynkor inte hänger med i svängarna. Ryggen är numera vinterblek året om, eftersom jag aldrig någonsin ligger och solar. Låge jag på backen skulle jag inte komma upp igen i brådrasket.

Jag har ägnat mig åt fotvård, och kunde med viss möda hantera även högerfoten, den sidan som har en höft som inte vill det jag vill. Fortfarande kommer jag alltså ner till mina tår. För något halvår sedan smålog jag åt vännen som beklagande berättade att hon numera lät fotvården sköta om fötterna, hon nådde inte dit. Nu inser jag att jag nog är där tämligen snart jag med. Det går fort utför i alla sammanhang.

Eftersom höften gör ont rör jag mig konstigt emellanåt, och får mera ont. Nätter är numera inte roligt alls. När jag legat på ena sidan, på andra sidan, på rygg (och snarkat så mannen vaknar) och vänt mig hit och dit halvsovande – är det bara att kliva upp en stund, ta ett par Alvedon och försöka hitta ett sängläge igen.

Ett problem som ibland ställer till det för mig är att jag glömmer bort hur halvkravlig kroppen är. Jag minns ju att jag är en person som alltid är snabb och rörlig, som fixar saker och ting utan stora bekymmer – och så står jag där, men noll ork i armarna och absolut inget spring i benen.

Mina bröst har för länge sedan givit upp inför tyngdlagen. Hur uppgivna de är ser jag tydligt på de senast tagna bilderna, där jag som vanligt inte har någon BH. Det borde jag ha haft (inte för att skillnaden skulle bli så stor). Mungiporna pekar nästan neråt även när jag ler, och jag känner inte igen fårorna i ansiktet, vi talar inte om rynkor längre. Jag känner inte igen mig, men jag vänjer mig nog om jag studerar mig tillräckligt ingående. Det gör jag inte så ofta eller gärna.

Jag skriver i stället. Och äter och dricker och gläds åt livet för ögonblicket. Just nu, just idag, den här stunden, i ljum vind under soldisig himmel. Mannen och Minsann vilar inomhus. Det är välsignat tyst (oanvända hörapparater bidrar kanske till tystnaden) – bonden är färdig med gödselspridning och plöjning av vallåkern, som inte luktar illa idag. Det blir middag utomhus om några timmar.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Åldrande

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Ha ha ha! Jag är bara snäppet efter dig trots åldersskillnaden…… 🙂
    Känner igen alla tecken du beskriver! Så är det och det kan vi inte göra något åt. Tack och lov kan vi njuta av det som bjuds, om och när det bjuds. Ha det så gott!
    Kramar från B.

    • beskrivarblogg skriver:

      Snäppen blir kortare och kortare kära syster – minns du när jag var så mycket mycket storasyster? Bra att vi blir närmare varandra med åren – kram på dig, nu ska jag gå och leta reda på pincetten…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s