Du är fri nu, Tuula

Tänker på den lilla notisen i någon av kvällstidningarna om den döda människa som någon hittade i skogarna i Gävle-trakten. Med hjälp av tandkort identifierades personen. Det var den kvinna som förmodligen förskingrat många miljoner av kommunens pengar. Inget brott misstänks i samband med dödsfallet.

Hon tog sitt liv. Ett liv som hon inte längre kunde leva, hon orkade inte fortsätta att ljuga och bluffa. Spekulationerna kring hennes försvinnande var mångordiga, men ingenstans såg jag något medlidande med henne. Hon har ju sig själv att skylla – och det är sant. Hon har spelat bort ofattbart mycket pengar. Hon har själv valt att göra det, eller varit så fast i sitt spelmissbruk att hon inte förmådde annat. Jag lägger ändå en del av skulden på ”kommunen”, dvs de instanser som borde ha upptäckt någonting på ett mycket tidigare stadium. Deras slapphet gjorde hennes spelande möjligt.

Spelberoende och spelmissbruk är fortfarande så skambelagt och så ohanterligt för omvärlden och för den som drabbas. Ingen pratar om det, inget händer från myndigheternas sida. Utredning läggs till utredning. En känd reporter och författare blänker till i media ett ögonblick, när hans bok om det egna spelmissbruket kommer ut. Sedan är det tyst igen.

Hur många som är spelberoende i Sverige vet ingen idag. Jag vet bara att vi blir allt flera varje dag. Vi matas med reklam för vinstmöjligheter, någon vinner x antal miljoner och kan inte riktigt tro att det är sant. Det händer. Alla som förlorar är många fler. De enda som vinner i någon sorts tidsperspektiv är spelbolagen, inklusive det statligt finansierade och monopoliserande Svenska Spel.

Jag tänker på Tuula, en alldeles vanlig, arbetssam, förtroendeingivande och pålitlig kommunmedarbetare i många år. Hon förlorade sitt liv långt innan hon dog. Säkert trodde hon i början att hon skulle kunna vinna tillbaka något och ordna till de där pengarna hon ”lånat” ur fel kassa – men eftersom det handlade om stora pengar blev också skulderna och spelinsatserna allt större. Till slut lämnade hon sitt hem och försvann. Och tidningarna (och skvallrarna) fick något att fantisera om. Nu vet åtminstone hennes barn var hon finns. De kan sörja sin mamma. Det är jag glad för. Men jag är ledsen att hon inte fick någon hjälp, att det inte fanns någon som kunde stödja henne i att sluta spela. Jag sörjer denna obekanta kvinna som kunde varit jag, hennes ångest och förtvivlan över sitt liv är över nu. Där hon är nu finns ingen skam, ingen skuld. Hon är fri.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Liv och död och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Du är fri nu, Tuula

  1. A-Lott skriver:

    Känner hur det nyper bakom näsan när jag läser. Du om någon kan lägga dina ord. Du vet och det är beklämmande att ingen annan inom media kan ta till sig empati och förståelse. Vet iaf att det numera uppmärksammas om alkomissbruk på arbetsplatser. Det är gott nog, för hur många är det inte som gått under i missbruk som helt nonchaleras. Nu erbjuds det ganska raskt, när arbetsledning ser när någon fallerar måndag efter måndag. Men… spelmissbruket syns inte på samma sätt.
    Kram och ett hedersomnämnande till dig som lyckades ta dig ur påfrestningen/arna. Kram

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack för dina ord. Spelmissbruket syns inte utanpå, inte förrän katastrofen ofta är ett faktum och alla(s) pengar slut. Det går för långsamt med myndigheternas ansvarstagande, idag faller spelaren mellan ett antal stolar.

  2. Christoffer skriver:

    Jag är spelmissbrukare med skulder upp över öronen . Jag har nyss haft ett återfall, förlorat allt . Jag orkar inte mer , jag tycker så synd om min lille pojke som har en sån usel farsa. Jag har haft honom varannan vecka men måste ringa exet och berätta att jag måste in på behandlingshem nu så då lär hon väl ta honom ifrån mig

    • beskrivarblogg skriver:

      Christoffer – jag känner igen ditt helvete. Du är inte usel, du är spelberoende och du behöver hjälp att sluta spela. För mig var skrivandet hjälpen, för dig kanske något annat. Usel är du inte. Hoppas ditt liv ordnar upp sig, att din pojke får fortsätta att vara hos dig och att du får komma in på ett behandlingshem. Det fick inte jag, men jag tror att det handlar mycket om var man bor. Önskar dig allt gott, och känner med dig./Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s