Tänker på den lilla notisen i någon av kvällstidningarna om den döda människa som någon hittade i skogarna i Gävle-trakten. Med hjälp av tandkort identifierades personen. Det var den kvinna som förmodligen förskingrat många miljoner av kommunens pengar. Inget brott misstänks i samband med dödsfallet.

Hon tog sitt liv. Ett liv som hon inte längre kunde leva, hon orkade inte fortsätta att ljuga och bluffa. Spekulationerna kring hennes försvinnande var mångordiga, men ingenstans såg jag något medlidande med henne. Hon har ju sig själv att skylla – och det är sant. Hon har spelat bort ofattbart mycket pengar. Hon har själv valt att göra det, eller varit så fast i sitt spelmissbruk att hon inte förmådde annat. Jag lägger ändå en del av skulden på ”kommunen”, dvs de instanser som borde ha upptäckt någonting på ett mycket tidigare stadium. Deras slapphet gjorde hennes spelande möjligt.

Spelberoende och spelmissbruk är fortfarande så skambelagt och så ohanterligt för omvärlden och för den som drabbas. Ingen pratar om det, inget händer från myndigheternas sida. Utredning läggs till utredning. En känd reporter och författare blänker till i media ett ögonblick, när hans bok om det egna spelmissbruket kommer ut. Sedan är det tyst igen.

Hur många som är spelberoende i Sverige vet ingen idag. Jag vet bara att vi blir allt flera varje dag. Vi matas med reklam för vinstmöjligheter, någon vinner x antal miljoner och kan inte riktigt tro att det är sant. Det händer. Alla som förlorar är många fler. De enda som vinner i någon sorts tidsperspektiv är spelbolagen, inklusive det statligt finansierade och monopoliserande Svenska Spel.

Jag tänker på Tuula, en alldeles vanlig, arbetssam, förtroendeingivande och pålitlig kommunmedarbetare i många år. Hon förlorade sitt liv långt innan hon dog. Säkert trodde hon i början att hon skulle kunna vinna tillbaka något och ordna till de där pengarna hon ”lånat” ur fel kassa – men eftersom det handlade om stora pengar blev också skulderna och spelinsatserna allt större. Till slut lämnade hon sitt hem och försvann. Och tidningarna (och skvallrarna) fick något att fantisera om. Nu vet åtminstone hennes barn var hon finns. De kan sörja sin mamma. Det är jag glad för. Men jag är ledsen att hon inte fick någon hjälp, att det inte fanns någon som kunde stödja henne i att sluta spela. Jag sörjer denna obekanta kvinna som kunde varit jag, hennes ångest och förtvivlan över sitt liv är över nu. Där hon är nu finns ingen skam, ingen skuld. Hon är fri.