Bonden sprider kourin på åkern, jag är tacksam för den västliga vinden som inte bär hit ”dofterna”. Mannen har just slängt ett bullbak i soppåsen, en av få gånger hans bak misslyckats. Minsann trivs bäst inomhus, även om värmen ute nu minskar något av vinden.

Jag sitter under parasollet. Kroppen gnyr lite, ännu minst en månads väntan på höftoperationen. Pilträdet har dött i torkan, det måste tas bort.

Vart har skrivandet tagit vägen? Måste jag vara olycklig för att få orden ur fingrarna? Varför låter jag mig så lätt distraheras av diverse göromål, varför vill jag inte skriva just nu? För det är väl bara just nu, det är väl inte för alltid? Rädslan finns där.

Den här sommaren har varit otroligt solig och varm, jag har inte badat en enda gång. Ett säkert ålderdomstecken. Sommaren känns som om den springer fort, fort och jag står eller sitter bredvid och tittar på. Jag deltar inte i den, annat än sporadiskt. Plockade fläderblommor och gjorde flädersaft, har plockat lite vinbär, både svarta och röda, bör plocka hallon.

Just nu bör jag dessutom ta ner parasollet, eftersom vinden ökar… Då har jag en påtaglig anledning att inte skriva, det går inte i solskenet. Keps på, så fungerar det hyfsat.

Nya batterier i hörapparaterna gör att jag hör vinden, det är ett ljud som påminner mig om att segla i skärgården. Jag kan nästan se mig hänga runt masten och byta genuan mot focken när det blåser för mycket, hålla tampar med tänderna medan fingrarna jobbar.

Tyvärr hör jag också klickandet från tangenterna när jag skriver, och det kan jag sitta och irritera mig på. Om jag väljer att göra det.

Där jag sitter ser jag gurkplantorna växa och blomma. Kanske hinner några gurkor fram innan det blir för mycket höst. Tomaterna mognar sakta mot köksväggen, och dillen och persiljan mår bra nu när de får vatten.

För mig själv (och ibland för andra) förklarar jag min passivitet med att jag sover så dåligt om nätterna. Jag har vant mig vid att ha ont i kroppen, men jag sover alltför ”stykkevis och delt” för att riktigt vila. Numera lyckas jag för det mesta sätta mig i bilen på ”rätt” sätt, dvs med rumpan först in, därefter benen. Och jag kan fortfarande få på mig skorna, även om det kräver viss eftertanke när jag ska ner och fixa skoremmen.

Har skaffat ett långt skohorn som länge stått på önskelistan. Strumppådragare lär ska behövas senare, liksom tjock sittdyna och lång griptång, och plagg med massor av fickor så att jag kan bära med mig nödiga attiraljer och inte behöva fara upp och ner för att hämta. Efter operationen alltså. Jag tror att den upptar mera av mitt omedvetna och medvetna än jag riktigt inser. Hur ska det t ex bli med svampplockning i år? Hinner kantarellerna upp innan jag ligger ner? Var det någon som sade något om vikten av att leva i nuet?