Väntan

Ännu en solig och varm dag, men ljumma vindar. Tomaterna växer och mognar sakta, haren gillar den mangold som står kvar och den i somras sådda gräsmattan är full av svinmållor där den inte är uppbränd. Mannen täljer en smörkniv åt mig av en bit trä från trädet som fälldes förra veckan vid mitt hus.

Jag läser diverse tankar om hur man ”ska” skriva och blir allt osäkrare. Har jag verkligen något att skriva, något som kan vara läsvärt för någon annan? Jag följer inte recept A och B, jag räknar inte ord varje dag, jag sitter inte ens och glor vid datorn varje dag. Det sista var inte riktigt sant, jag sitter och glor vid datorn ganska ofta, oskriven. Fortfarande väntar jag på mig, min skrivande människa som ska komma igång med den berättelsen som bara rinner ur fingrarna och ner på skärmen. Den som pockar och vill ut, som jag drömmer om nätterna och bygger i huvudet om dagarna, också när jag inte har datorn inom räckhåll.

”Väntar” är nyckelordet. Det lär jag kunna göra tills jag dör. Väntar i stället för att göra något, i det här sammanhanget skriva vad som helst. Som nu. Jag börjar inse att jag är en reaktiv människa, en som reagerar snarare än agerar. Jag är inte proaktiv, och det ska man visst vara. Jag är inte fokuserad heller, eller målmedveten. Disciplin kan jag nästan inte stava till. Jag är tålmodig, men det är snarast en nackdel. Innebär t ex att jag kan vänta hur länge som helst.

Molnblåsten drar i håret och jag stoppar in det under kepsen. Skön svalka tills molnen passerat.

Apropå skrivrecept och –råd: någon sade helt enkelt ”fråga dig vad du vill säga, och säg det”. Jag vill säga ”lev ditt liv levande, gör det du tror att du vill, ändra dig om det blev fel; gör dig så oberoende du kan, samtidigt som du inser att du behöver andra människor; bli inte beroende av droger eller spel, eller annat tvång och ofrihet”. Dessutom, ”vänta inte, åtminstone inte så länge att du hinner dö innan du bestämt dig för vad du väntar på”. Just nu lever jag, jag har bestämt mig för det här livet idag, det som innebär att jag nu sitter här och skriver, med mannen jag älskar på förstutrappen bakom mig. Min fantastiska berättelse som alla vill läsa kommer en annan dag.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Väntan

  1. Det sista var sammanfattningen, ramberättelsen. Nu är det bara att brodera ut det. 🙂 Jag har ingen aning, men hoppas att du gör det som en roman. En skönlitteratur berättelse där du låter fakta och självupplevt glida in i handlingen i lagom stora doser. Där kan ingen smälla dig på fingrarna. Du vet att det kan gå till så genom din erfarenhetsbank. När det gäller att beskriva en plats, ett tillstånd, dofter, smaker, inre tankar, skriva en text som flyter, som har nerv och liv, som fångar läsaren, där är du nästan alltid hemma. Oräkneliga är gångerna när du bevisat det på 1av3.se och här på din personliga blogg. Du besitter en talang och ett ytterst personligt sätt att beskriva en vardag som du ska vara stolt över. Bara du inte blir för pigg efter operationen, så du inte har tid till att sitta still i höst, utan ska ut och ta igen förlorad tid i fysiska aktiviteter. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s