Konst och begravningsfunderingar

Konstrunda i repris. På söndagen åkte vi tillbaka till Långhagen nära Västerfärnebo och inhandlade de två tavlor vi tyckte om redan på lördagen. Konstnären heter Maggis Arvidsson och bor i Sala, tavlorna är jättefina, nu är bara frågan var de ska hänga. Förmodligen i mannens min hem i Stockholm. Han lyckades också med konststycket att byta en ryggvänlig sittdyna mot en kudde i lappteknik och thaisiden, sydd av den dam som visade sina egendesignade kläder på samma ställe.

Vi åkte vidare till Hörnsjöfors där det fanns stickat och virkat och vävt, bl a fick vi lära oss hur man ”krokar” grytlappar med en lång grov virknål. Mannen passade på att diskutera sin likkista med Hörnskogens snickeri, men blev tillsagd att han fick lov att hålla sig vid liv till mars, för snickarmäster själv hade fullt till dess. Nu ska mannen göra en enkel skiss av hur han vill ha kistan, den ska vara lite ruff och utan krusiduller, kunna bäras, och med ”cowboy-stuk”.

Om jag förstått saken rätt innebär detta att kistan är bredare över axlarna och platt, i råsågad gran med kvisthål och allt. Handsmidda spikar ska det vara och den ska dofta tjära och linolja. Inuti klädd med vitt bomullstyg och träull. En liten modell av en stege med ett par brutna stegpinnar ska monteras uppe på kistan. Prästen får möjlighet att tala om livet och de misstag alla begår, och att de översta, närmast Sankte Per, är hela för att underlätta uppståndelsen (antar jag).

Färskt doftande granris på golvet vid huvudänden, ”där ni står och gråter”. Absolut inga kransar och blommor, men gärna en penninggåva till Svensk sjöräddning. Så vill han ha det – Dire Strait´s ”I´m so lonesome” ska spelas, och smörgåstårta och pilsner intagas efter det hela. Kanske ska det porträtt som kusin Ulf Göthman gjort stå på kistan, eller också det glada fotot av mannen i trenchcoat och med hatten i utsträckt hand, oklart vilket. Han lovade snickaren att gå hem och krya på sig så att han lever till mars… Och kanske gör han det, läkarbeskedet häromdagen talade om att de vita blodkropparna hade normalvärde, och det var längesedan sist.

Mannen min föreslår just nu att han också ska tillhandahålla begravningskonfekt i form av svart lakrits, att allmän sorgedag gärna må utlysas, fanorna florbehängas och klädseln vara sorglig.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Liv och död och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Konst och begravningsfunderingar

  1. Yheela skriver:

    Jag hade en period i tonåren då jag planerade min egen begraving, sånger och psalmer jag ville ha med. Idag kan jag inte komma ihåg mycket mer än två sånger, kanske följer de med hela vägen fram …

    Ha en fortsatt fin vecka.

  2. Skrivmoster skriver:

    Man borde planera … för att underlätta. Jag tyckte om att läsa planeringen som ”mannen din” har gjort. Jag håller med dig – så lite väsen som möjligt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s