Lördag, fast det är måndag

Jag sittligger i soffan, brasa i spisen, ont i kroppen, vet inte var jag ska vara eller hur jag ska göra för att inte bli grinig. Bli? Hela jag är grinig. Något tålamod har jag inte, jag gnäller och flyttar från rum till rum, från sängen till stolen till soffan. Släpar med mig dator och sladdar, tappar musen, lyckas ta upp den igen. Motar ner katten, som vill ligga på min mage. Hon går surt ut när mannen min öppnar dörren.

Jag morrar. Är less. Kan i alla fall klä på mig själv med hjälp av den välsignade långa tången. Till och med raggsockorna går att dra på med den, strumppådragaren glömde jag hemma. Inser att jag tvekar inför att skriva ”hemma”, är ju just nu i huset utanför Sala, som inte längre är hemma, ens delvis. Bara några dagar då och då. Så hemma är i huset jag hyr, utanför Norrtälje. Vem talar jag om det för? Mig själv antagligen.

Mannen min skulle baka, men blir tvungen att åka in till tätorten och handla, bl a mjöl. Det är knepigt att hålla reda på vad som finns var… Brödreceptet han tänkt använda ligger kvar hemma hos mig t ex. Och smöret var slut här, men finns där. Jäst hade vi glömt i kylen här – det blir ingen god lukt i kylen av gammal jäst!  Syrran kommer hit i morgon, det blir piroger och sniglar och nybakat bröd, kanske goda skorpor till kaffet, västerbottenostpaj med sallad. Allt fixat av min gode man.

Just nu funderar jag på om jag ska orka lyfta upp benet (nåja, båda benen) i soffan, eller om jag ska fortsätta ha datorn i knät och benen hängande utanför. Balanserar på en av landstinget lånad dyna, tycker inte om den, den är mjukare i framkant än i bakkant, och det gör att man/jag hela tiden har känslan av att sakta halka neråt.

Eftersom jag ännu inte upplevt det alla jag pratar med talar om, ”nu kan det bara bli bättre” – är jag inte helt säker på att jag skulle rekommendera någon att operera sin höft. Ändå är det ju så, om jag försöker låta bli att vara grinig och verkligen känner efter, att det faktiskt är bättre nu. Bättre än det var före operationen, och bättre än det var direkt efter. Men bra är det inte, ännu. Peppar, peppar, min vänstra höft har hittills inte givit mig några bekymmer. Hoppas den fortsätter med det.

I eftermiddag blir det fotvård, mannen min har mycket att göra dessa dagar. Det är nämligen helt omöjligt för mig att nå ner till mina fötter, vänsterfoten kan jag lyfta upp i knät, högerfoten får han ta hand om. Om han ska sitta på golvet för att göra det återstår att se!

Allt ovan inträffade i fredags, skrevs i lördags morse men kom inte in. Internet ville inte ta emot, är lite nyckfullt här utanför Sala… På lördagen kom också kär syster och vi hade trevligt med mycket prat och god mat tills hon åkte hem till Uppsala på söndagen. Och idag är det som sagt måndag…

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i hööööst och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lördag, fast det är måndag

  1. Skrivmoster skriver:

    Jag försöker förstå, att det inte är någon dans på rosor att vara höftopererad och i konvalescens. Speciellt om man är van att kunna göra det mesta själv … Ändå hoppas jag att ”den besvärliga tiden” snart är över och att du kan bli rörligare och slippa ha ont och en massa krångel. Men då kommer en tid med halka och då gäller det att vara på sin vakt och inte åka i backen.

    Ha det ändå så gott du kan och krya på dig! Skönt att ha någon som kan ta hand om det som man inte själv klarar. Varm kram

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära goa Skrivmoster – dina kommentarer hjälper upp mitt humör! Tack, det svajar humöret… Solen skiner därute och jag tror jag ska sätta mig i en stol inlindad i en filt och njuta av vackert väder. Kram på dig!

  2. Eftersom du äntligen bjuder på en fredag till måndag rapport här, så ser jag det som du inte ser, ett surt och småtjurigt tillfriskande på något sätt, men inte i den takt du själv vill. Jag är rätt säker på att jag hade reagerat på ett liknande sätt. Mänskligt att man vill se snabba resultat på flera plan. Det är trist att inte kunna göra det hjärnan vill. Få personer vill vara beroende eller till last av andra, även om man tycker om personerna som hjälper till.
    Vad många hem du har. Gå inte vilse. 😉 Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s