Å vad jag blir trött på den här surpuppan som sitter och ömkar sig själv. Hon har ju bara ont i baken, lite svårt att gå och kan inte använda höger höft på det sätt hon varit van. Bara fyra veckor har gått efter operationen, vad kan hon begära? Ändå kan hon inte hålla gnället borta, om inte uttalat så synligt i det skrynkliga ansiktet. Det snurkna.
Mannen min börjar tröttna så smått, han påpekar t ex snällt att jag glömde fira hans namnsdag (Nils) i tisdags, men att det naturligtvis går bra med firande även efteråt. I sängen menar han, och dit tar jag mig inte riktigt ännu, inte för kärleks lekar i alla fall. Säng är just nu enbart förknippat med obekväm och tillfällig sömn om nätterna och en stunds uppgivet liggande när jag inte vill sitta längre. Kärleken får vänta.
Dessutom regnar det, ett sådant där blött smått regn som tränger igenom allt. Och Minsann ville spy inomhus nyss, men jag lyckades få ut henne innan något hände. Halvsmälta möss är inte kul att ta hand om, ens om man/jag är på gott humör. Internet fungerar ibland när jag sittligger i sängen, nästan aldrig när jag sitter vid köksbordet. Mer att reta sig på. Kaffe. Med mannens goda wienerbulle till, det kanske hjälper!
beskrivarblogg 
Näe, Margareta! Nog nu! Inte ett inlägg på senare tid som inte haft sin förankring i din smärta och dina halvkvävt surmulna kommentarer om din man som såvitt jag förstår gör så gott han kan i er jobbiga situation, men som aldrig riktigt tycks passa in. Operation, ja. Hemma igen, ja. Rehabilitering enligt plan, ja så vitt man vet. Jobbigt, ja. Ont, javisst. Men sedan? Låt inte gnällandet bli ett självändamål. Jag vågar nog påstå att alla vi som läser har våra egna små eller stora bördor att bära.
Perspektiv, Margareta! Kram / Svenarne
GillaGilla
Oj! Kanske precis vad jag behöver, även om jag nog tror att jag faktiskt både uppskattar mannen min och har perspektiv. Men OK, nog av – du ger mig en behövlig spark därbak, här må icke gnys mera! Kram på dig/M
GillaGilla
Men å andra sidan så har man det som man har det.
Visst, det går att hålla sig i den bekanta kragen, men när värk och ständigt kringgärdande av de vanliga momenten en kropp/själ är van vid, så är det helt tillåtet. Så tycker jag och jag tycker dessutom att du kan gnöla ett bra tag till, för varför ska man alltid vara storsint och härda ut och tänka på allt och alla andra som har det så mycket värre? Allt har sin stund. Du har det inget vidare just nu och jag vet att du snart är tillbaka på banan.
Kram
GillaGilla
Kram vännen – jag undrade just var du var? Hoppas du mår bra, och tack för dina ord – storsint är det minsta jag är just nu apropå gnölande…
GillaGilla
Know the feeling!! Kom ihåg att din blogg, din text! Gnöla av dig här om det ger något 😀 Vi tycker du är suverän i alla fall! Schtor kram!! /Jennie
GillaGilla
Kära vännen min – jag vet att du ”knows the feeling” – hoppas du mår bättre nu, jag är fortfarande småsur och grinig, men aningen rörligare än tidigare. Det blir väl bättre småningom. Tack för att du läste och skrev!
GillaGilla