Lördagsmorgon. Numera betyder det inget speciellt. När tiden mättes i arbetstid och fritid var lördagen efterlängtad. Den här morgonen är blöt, regnet ligger ännu kvar på fönsterrutorna. Minsann har motvilligt gått ut för att inspektera omgivningarna. Det har ljusnat. Vedspisen brinner, det blir långsamt varmare i köket.

I natt lär vi få en timme till, klockorna ska ställas om igen. Varför har jag aldrig förstått. November infaller om någon vecka, det känns och ser ut som om årets (för min del) värsta månad redan är här. Jag brukar överleva genom att skriva mina 1 667 ord varje dag, men har inte riktigt orken i år. Det blir ju bara ord, där finns ingen fantastisk idé som bara flyter fram i skrivflödet. Hittills har jag åstadkommit 50 000 ord två år i följd. Vad ska jag med dem till? Det lilla jag tittat tillbaka på dem talar om för mig att jag tjatar om ungefär samma saker hela tiden, i aningen varierad tappning.

Igår städade jag bland papper, slängde massor av gammalt ointressant, satte in i pärmar i någon sorts ordning. Behöver fortfarande ett par bokhyllor till så att jag kan sortera böcker och flytta dem från banankartongerna. Just nu funderar jag på vad jag ska äta till middag idag? Mannen min är uppe i huset utanför Sala, bl a för att byta till vinterdäck. Ensammiddag, har jag något inspirerande i frysen? Det får ge sig under dagen.

Ni som läser det jag skriver inser lätt att jag klämmer ur mig orden. Jag är inte sams med orden just nu. Tror att en del handlar om det som är ekonomiskt ogenomförbart för mig, nämligen att inspireras av miljöombyte. Vilken babblig mening det blev. Jag vill se nytt, uppleva annat, vara i lagom värme någonstans och få mig att tro att jag ska skriva ”på riktigt”.

Läser i dagens DN om Taiye Selasi (med föräldrar som ursprungligen kom från Ghana, född i London och uppväxt i USA) som kom till Småland, till en plats som lär heta Hå, för att meditera. Hon klev in i duschen, fick sin bokidé och for omgående därifrån till Köpenhamn och skrev i stället. Debutboken heter på svenska ”Komma och gå” och skildrar ”vår tids migration” enligt tidningen.

Hon är vacker, ung, nygift, har spännande mångkulturell bakgrund. Beskriver sig själv som en ”chatterbox”, som behöver promenera mycket för att trötta ut den inre röst som hela tiden säger ”inte tillräckligt bra”. Trots att Toni Morrison uppmuntrat henne att skriva mera och längre texter.

Och här sitter jag, på landet utanför Norrtälje, en gråkulen lördagsmorgon som blir förmiddag medan tekannan svalnar. Är jag också en del av vår tids migration? I liten nationell omfattning kanske.

Jag sätter nya ljus i de fem stakarna på bordet, till eftermiddagens mörker. Ett öra lyssnar på vedspisen som snart ska fyllas på. De senaste dagarnas blåst har flyttat det mesta av löven ner i slänten bakom altanen. Det är bara framför husets ingång som de ligger i drivor, jag borde räfsa undan dem. Men idag är det för blött, säger latmasken i mig. Är tacksam för att mannen min och jag i veckan klöv det sista av det vedlass gårdens förvaltare omtänksamt tippat vid vedboden. Allt är nu inne i vedboden, det som återstår är längre bitar som först måste kapas. Jag kan nästan få mig att tro att veden ska räcka hela långa kalla mörka vintern…

Minsann slinker tacksam in genom ytterdörren när jag öppnar – vi kommunicerar genom köksfönstret. Hon sätter sig på berget och stirrar uppfordrande in mot mig tills jag uppmärksammar henne, då springer hon till husets framsida och väntar på trappen. Talgoxarna äter talgen därute, men fröna är slut. Måste komma ihåg att köpa nya nästa gång jag kommer till en butik.