Tacksam och lite blöt

Nu duggregnar det. Vi har just kapat och klyvt det sista av brädhögen (vedboden är än en gång proppfull). Lagom trötta och nöjda, enda smolket i bägaren är att den är tom, inget bubbel hemma att fira med. Minsann visste redan för en timme sedan att regnet skulle komma. Hon valde att ligga kvar inne på sin kudde på köksbordet när vi gick ut.

”Skriva om, skriva som Minsann” tycker bl a Svenarne och syster min. Idén ligger där och tuggar i mitt huvud. Och det är ju inte november förrän i morgon, om jag nu ska NaNoWrita igen. Snygg svenska. Jag pratar om fenomenet att åtstadkomma minimum 1667,5 ord varje dag hela månaden, vilket blir 50 000 ord. En tänkbar roman. En teoretisk roman. I mitt fall har det hittills enbart handlat om en mängd ord, just ingen plan med dem. Minsann kanske skulle göra skillnad.

Talgoxarna bryr sig inte om regnet, de plockar sina solrosfrön och äter. Nötväckan väljer och vrakar, ska av någon anledning hela tiden ha ett annat frö. Somt hamnar på hälleberget där andra fåglar och möss tar hand om maten. Halv 3 och det är dags att tända lamporna för att se att läsa.

Har diskat lampkupor i både hallen och köket idag, kanske blir det därmed ljusare. Det ser i alla fall trevligare ut, när småflugor och en geting hamnat i soppåsen i stället för i lampkupan.

För en stund baxade mannen min och jag den tunga vedklyven i riktning mot vedkap och skottkärra. Vi snurrade den ett ben i taget, och det såg antagligen både jobbigt och konstigt ut. Två av ”gubbarna” som jobbar vid stora huset och som hade rast såg oss. Efter ett ögonblick kommer dessa två vänliga polska (kritvita) själar och frågar om vi behöver hjälp. Jag blev så alldeles varm och glad över att de såg oss, brydde sig och gjorde sig besväret att gå en bit för att se om de kunde hjälpa till. Vi tackade så mycket för tanken, men hade precis kommit dit vi ville. Kanske kan vi vinka till dem när apparaterna småningom ska flytta in i källaren för vintern. Kommer inte ihåg hur jag ensam fick in dem i fjol och är inte säker på att vi två klarar det nu… Veden vi jobbade med hade vi dessutom fått gratis av gårdsfolket, någon har stått och kapat det mesta i hyfsat lagom bitar, vi har bara behövt klyva alltihop och kapa de längsta. Tacksam för att vara omgiven av goda människor.

2013-10-31 14.38.06

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tacksam och lite blöt

  1. Karin skriver:

    Det är något visst med lantlivet. Det finns en slags livskompetens och hjälpsamhet som ofta dyker upp precis när den behövs som bäst.

    Jag hoppar över Nanowritandet i år, för det är bara helt orealistiskt denna fullbokade månad då allt verkar vilja vara med i almanackan. Men heja dig som satsar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s