Bruna pelargonblommor

Pelargonernas rosa blommor är nu mera bruna än rosa. Resten är fortfarande grönt. Jag väntar på att min seglivade gamla cyklamen ska låta alla sina knoppar slå ut. Den blomman började sin tillvaro hos mig med att jag hittade henne (jag tror att hon är en hon) på komposthögen vid det nyförvärvade huset utanför Sala. Drygt tio år sedan nu. Hon fortsätter att glädja mig.

Just nu slår mannen min in en bok som ska levereras, det gläder mig också. Han gör vackra paket, som i sin tur kanske gläder mottagaren. Läste någonstans att bland tiotalet tips för ett lyckligare liv fanns just detta att glädja någon annan. Vara tacksam var ett annat gott råd. Ibland kommer jag ihåg båda två. Dessutom skulle det göra mig lycklig att planera en resa, men inte resa. Riktigt varför det inte skulle vara så bra att faktiskt göra den planerade resan vet jag inte – av någon orsak tappade jag intresset ungefär där. Kanske handlar det om att verkligheten gör en besviken, förväntningarna känns bättre?

Försöker väga den inslagna boken, men då har plötsligt batterierna i vågen tagit slut. Och inte har jag just den sorten hemma heller. Inser att batterier tar slut, inser att jag borde ha reserv av alla hushållets batterimodeller. Blir irriterad. Bidrar inte till mitt lyckligare liv.

Låter mig också irriteras över alla tecknade profilbilder som översvämmar Facebook just nu – det verkar som om alla hämtar hem den där appen och ritar. När det var nytt var det lite roligt, och det finns bättre verktyg än det där kantiga som är på gång nu – men i mängd blir det trist. Åtminstone för mig, kanske inte för den som ritar. Dags för upplyftande musik. Eller meditativ sådan, Arvo Pärt ”Spiegel im Spiegel” t ex.

Irritationen viker när musiken tar sin plats i mig. Ute är det svart när klockan är nära 4 på eftermiddagen. Den tidursinställda tavelbelysningen har tänts, över Sala-konstnären Stig Engbergs tavla av mörk ovädershimmel, vatten och strand. Engberg var en självlärd konstnär, som ibland målade fantastiska tavlor och ibland väldigt trista sådana. Är numera död, och knappast känd ens nu utanför Sala. Den vi hittat på auktion i Norberg är i alla fall fin, tycker jag. Den hänger bredvid  min skrivande väns, Anna-Charlotte Bergström, tavla av ett betydligt stillsammare sommarhav, ”Själaro”. Kontrasterna ger varandra lyskraft.

Mannen min diskuterar i telefonen fyra båtmotorstölder där hans son och släkten har båtplatser. Tydligen har bl a både brorson och kusin blivit av med sina attraktiva stora båtmotorer, polisen har inga ledtrådar. Det lär handla om organiserade stöldturnéer, där man rekognoscerar i förväg och därefter åker och hämtar de motorer man valt ut. Trist är också Spotifys hurtiga reklam som dödar Arvo Pärt. Uppgradering av Spotify på måndag så jag slipper eländet. Nu iTunes och något streaming soundtrack… Som är tjatigt! Byter till Mozart i stället. Han gör mig snällare.

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s