Tänker på den knarkdöda mycket rika Rausing-kvinnan vars man gömde henne hemma när hon dött – hon ville begravas i Sverige, men begravdes i USA av sina föräldrar. Inte för att det spelade henne någon roll, hon var ju död. Men varför är det intressant att tala om för oss läsare av diverse sk kvällstidningar? Intressant är det ju, jag har åtminstone läst rubrikerna. Kanske enbart det faktum att rikedom inte skyddar mot privat misär och olycka?

För egen del våndas jag över sådant jag inte kan påverka. Jag kan inte få en kär människa att leva sitt liv på ett sätt som inte skadar hen eller någon annan. Jag kan inte resonera, be eller gråta, tjata eller bråka. Emellanåt gör jag alltihop, till ingen nytta. Jag blir enbart deprimerad, och hen går förstås i försvar.

Eländet på Filippinerna kan jag inte ens föreställa mig, hela mitt inre ställer upp allt av murar som finns för att inte ta in. Varken hjärta eller hjärna står ut. En hundralapp köper mig fri ett ögonblick.

Just nu är livet tungt, för många av oss, överallt i världen. I det stora och i det lilla. Det privata och det offentliga. En sorg som tydligen drabbat många i Sverige är att Portugal vann fotbollsmatchen igår. Det är en ledsnad som inte berör mig alls. Men jag pratar med Gud, vad och var hen eventuellt finns – och ber på mitt oreligiösa sätt för alla behövande, inklusive mig själv.