Ångra oskrivet?

Vad kommer jag att ångra att jag inte skrev, där på dödsbädden? Alla de där platserna man måste uppleva/se innan man dör är jag ointresserad av. Annan konsumtion också. Kom idag i och för sig på att jag gärna skulle ha ett bra våffeljärn, men jag klarar mig bra utan det också.

Men skrivandet, vad är det jag inte skriver, som jag brinner för och som jag behöver skriva? Jag skriver och har skrivit om mitt spelberoende och spelmissbruk, jag skriver om mannen min och våra tillkortakommanden emellanåt. Jag skriver inte om familjens bekymmer i andra avseenden. Har lovat att inte göra det.  Men kanske är det ändå där det oskrivna finns.

Jag har skrivit om döda släktingar, men inte mycket om de levande. Någon, P G Gyllenhammars författardotter tror jag, sade något om att det inte går att inte göra illa när man klär av de sina. Det är nog sant, därför nöjer jag mig med att klä av mig själv i första hand.

Jag är rädd för att bli så gammal att jag inte klarar mig själv. Den dagen kommer om jag inte får uppleva nåden av att dö knall och fall. Min dåliga ekonomi har jag ordnat alldeles själv och den kan jag leva med tills jag dör. Men att hamna på någon sorts äldreboende/sjukhus och till slut få ligga där utan mat eller vätska i väntan på att kroppen ska dö – det vill jag inte. Och det verkar vara den sorts eutanasi som gives i Sverige, för inga läkare får ju bistå aktivt i döendet. Åka till Schweiz lär jag inte ha råd med, och någon plastpåse à la australisk dödsmedhjälpare fixar jag inte.

Jag kan skriva om att jag idag upplever att jag var en mycket självupptagen mamma. Det tyckte jag inte då. Jag jobbade och hann med allt som skulle hinnas med, inklusive att laga mat till både egna och andras barn och ha huset fullt för det mesta. När sönerna var vuxna nog ägnade jag mig ännu mera åt mig själv, reste till USA, försökte hitta det jag trodde att jag saknade. Tappade bort min man och sönernas pappa efter vägen, fann mannen min småningom. Fortsatte att vara självupptagen. Blev en ganska perifer farmor också, framför allt åt mitt yngsta barnbarn.

Det här skriver jag inte för att jag vill att söner eller barnbarn, eller män, ska klappa mig tröstande på huvudet och säga ”nej, så var det väl inte…”. Så här känns det, jag saknar både mina söner och mina barnbarn, vi känner inte varandra särskilt väl, vi träffas sällan, jag är ingen telefonmänniska och ringer inte, och inte de heller om de inte har något ärende. Yngste sonen ringer regelbundet och kollar läget.

Mina problem de senaste åren har inte gjort någonting enklare. Det jag vet är att de ställde upp och hjälpte mig när jag behövde det, allihop. Så småningom även han som nu åter är mannen min.

Novemberfunderingar efter en lång mörk dag som övergått till en svart kväll. Veterligt är jag fortfarande frisk, kroppsligt åtminstone. Och höften blir allt hanterligare. I morgon kommer mannen min hit igen, då lär jag inte ha utrymme för svarta tankar. Det är nog bra.

För länge sedan fastnade jag för en fras som handlade om att rädsla alltid handlar om något som inte finns, i alla fall inte ännu. Rädslan riktar in sig på en okänd framtid, den tar bara ork och energi ifrån en. Hjälper inte ett dugg. OK, om jag blir rationellt rädd när någon går till attack mot mig är det möjligen hjälpsamt, beroende på vem som anfaller och hur. I övrigt lägger jag mina rädslor till vila för stunden.

Jävla november, mina negativa förväntningar på just den här månaden ser jag till att få uppfyllda, det är väl det som kallas självuppfyllande profetior…

 

2013-11-02 16.20.29

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ångra oskrivet?

  1. Svenarne Janssson skriver:

    Det här ar en mycket stark text, Margareta. Läs den en gång till, och igen…
    Här finns mycket att berätta om en spännande dåtid med kopplingar till nuet. Börja nysta, och – för att använda klarspråk – skriv för helvete, Margareta.
    Skriv!
    /Sa

  2. Marie skriver:

    Jag kan bara upprepa det föregående kommentator säger. I det här inlägget och inlägget efter har du helt uppenbart börjat dra i rätt tråd, hitta rätt ton.

  3. A-Lott skriver:

    För att komma tillrätta i det som förevarit, personligt i mitt liv, så satte jag mig en gång för länge sedan och skrev ett brev till mig själv och frågade varför det blev ditt och dutt. Ifrågasatte både mina syskon, mor och far och omgivningen; varför och hur i hela världen de gjorde som de gjorde. Jag bannade både dem och mig själv om hur dum jag var som godtog vissa saker. Poängterade hur fel jag gjorde osv. Fann faktiskt många förklaringar och förlåtelser för det som var.

    Ett annat knep är att skriva i novellform. Korta av, kocentrera på situationer. Göra personerna objektiva.

    Ja du Margareta, jag vet inte vad som väckt dig men det verkar som om du har börjat lossa på ett av de inre skalen som en lök består av ;-)¨

    I övrigt så är du, tror jag, en ganska förnöjd person som bara inte hittat den rätta skrivarformen. Allt behöver inte publiceras, ju.

    Varmaste kramen härifrån ett isigt och ruggigt Västerås

    • beskrivarblogg skriver:

      Det du har gjort, har även jag jobbat på – att vända och vrida och ibland tycka sig förstå, och förlåta, även sig själv… Men det här är en ovanligt tjockskalig lök – som du säger, allt behöver inte publiceras. Så där är jag för ögonblicket, i det skrivna men inte publicerbara. Kram på dig, även här biter frosten, men det är en anings sol på himlen, också/Margareta

  4. lena skriver:

    Hej pa dig din tjockskaliga lok!Fear knocked on the door, faith opened it and it was nothing there.Kram.Lena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s