Sinnesro

En ny dag.

Jag läste Kabat-Zinn´s bok ”Vart du än går är du där” igår och den gav mig faktiskt lite sinnesro, som håller i sig än så länge. Att stillna i nuet, inte vara rädd för det som ännu inte skett, det som ingen vet något om. Att meditera på de sätt som fungerar för var och en, inte för att slappna av, men för att känna det som känns just i ögonblicket.

Sinnesfriden störs vid läsningen av dagens DN och Zarembas artikel om Uppsalas landsting och familjen K, och TV-inspelningar av en döende man och andra människor på sjukhuset, utan vare sig dessa människors godkännande eller vetskap. Rättegången börjar idag, ansvariga politiker kan naturligtvis inte kommentera. Pengarna som landstinget fick för inspelningen till TV-serien ”Sjukhuset” gjorde att man kunde ”spara in” motsvarande i marknadsföringskostnader, enligt ett numera borttaget inlägg på landstingets hemsida…

Och SD får mycket publicitet, anhängare beklagar sig på Facebook hur de blir som ”pestsmittade” när de berättar att de sympatiserar, stackarna. Fakta och logiska argument hindrar inte att de tänker rösta SD, och de är inte vare sig fascister eller nazister eller rasister, vissa av dem bor till och med ihop med utlandsfödda. Så det så. Jag tillåter mig ha uppfattningen att de åtminstone är politiskt naiva, vilket är farligt nog. Speciellt när det är valår snart. Och socialdemokraterna inte vare sig syns eller hörs.

Sinnesro och lugn i själen är ibland långt borta, också på det allmänsvenska planet.

När det gäller min privata oro finns den där, men den är inte riktigt lika förlamande idag som tidigare. Jag andas. Och andas igen. Ser örnen som flyger lågt över åkern ner mot sjön, änderna ligger kvar i ån dit örnen antagligen inte vågar sig. Gubbarna har börjat jobba och köra grus och sten hit och dit enligt ett för mig obekant system. Posten har hämtat de böcker jag levererat. Spisen brinner.

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s