Frusna lakan

Musiken gör att hon glömmer bort att fylla på ved, och spisen slocknar. Känner det småningom när det börjar bli kallt om benen. Nu är Minsann inne igen. Det innebär att hon kan släcka utelampan vid trappen och gå till sängs när hon vill. Men inte än.

Idag blev en skrivdag, sex inlägg av varierande längd och förmodligen dito kvalitet på bloggen, drygt 100 tittar – hur många som läser är oklart. Plus några på Facebook.

Aarvo Pärt är för bullrig för hennes öron och känsla just nu, hon byter till Adagietto ur Mahlers Symfoni No 5, lite stillsammare tongångar. Meditativa rentav. Ska kanske börja här och nu med mediterandet, går nog att skriva samtidigt om hon inte bryr sig om vad som kommer ur fingrarna. Ungefär som hon gjort hela dagen idag.

Tårarna har i alla fall torkat, är inte riktigt klar över varifrån de kom. ”Tärandet”, javars, men vanligtvis ser hon sig inte sådan. Just då, när hon läste om sorterandet av människor utifrån diverse premisser, blev det så. Skönt att musiken tog henne därifrån.

För ögonblicket har hon lätt huvudvärk av allt skärmtittande hela dagen. Hon försöker skriva i tredje person, testar hur det fungerar. Och återfaller mycket ofta till ”jag” och första person…

Det blir lite dråpligt ibland med alla ändringar som behöver göras om det ska bli konsekvent.  Nyss kommenterade hon på Facebook som om det redan var lördag, tog snabbt bort och korrigerade – men det hade redan lästs av Ann på seglats utanför Portugal någonstans. Ganska ofta behöver hon fråga sig vilken dag det är. Blir alla som inte har arbetsplats och därtill hörande rutiner lika dagvilla? Eller är det en begynnande senilitet?

Nu har hon en varm liten katt i knät. Hon/katten är inte riktigt förtjust i det hon uppfattar av hörlurarnas musik, speciellt inte när det handlar om höga toner. Då vill hon ändra ställning i knät och tittar på matte. Kopplar inte av förrän musiken blir lugnare och mera smeksam (inbillar hon/människan sig). Då blundar katten och låter hela kroppen slappna av ner i knät på sin människa.

Kabat-Zinn´s bok väntar, den som säger att vart du än går är du där. Du har alltid dig själv med dig. Hon ska läsa lite i den innan det blir dags att sova. Wolf Hall får vänta till i morgon. Det är inte direkt en bok någon ligger i sängen och läser, nära 700 sidor väger för mycket.

 

Kabat-Zinn gav god sömn. På lördagsmorgonen gick hon ut och hämtade in stelfrusna lakan från klädstrecket. Gräset skimrar av frost. Hon är vaken, oron tar en vilodag.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s