Dark was the night, cold…

”Dark was the night, cold was the ground” – ord som stämmer här just nu. Men det är inte jag som sjunger, det är Blind Willie Johnson. Det är vackert så det känns, inte bara i öronen. Ingår i en spellista som tidningen Skriva lade ut för några månader sedan, och som jag nu lyssnar offline till. Inte all musik på listan tilltalar mig, men denna gör det. Jag inser att jag är totalt och absolut och förbätterligt obildad när det gäller musik, alla tiders musik, både nutida och dåtida. Det enda jag kan gå på är min känsla inför musiken, och orden. Just nu längtar jag efter Roffe Wikströms röst och musik, så jag får leta på honom, någonstans finns även han.

Lyssnar under tiden till Torsten Flinck ”Jag reser mig igen” – och känner hans kraft och svaghet, hans hopp och hopplöshet, ångest och vånda. Jag kan bara hoppas att han reser sig igen, att han kan skapa sig ett liv värt att levas. Utan plåga, eller med mindre plåga. ”Änglakören” på slutet av inspelningen kunde man ha skippat, hans egen brutna och ledsna röst räcker längre.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s