Vad blir kvar?

Vill jag att min röst ska finnas kvar när jag är död. På en telefonsvarare t ex, eller i något finare och ”större” sammanhang. En fråga jag ställer mig när jag lyssnar till Björn Afzelius, och när jag läser Thomar Bernhard. Båda döda. Deras röster finns kvar, i olika media.

Mina skrivna ord kommer att finnas i en gammal dator eller på USB-minnen som ingen bryr sig om. Min röst finns ingenstans, jo, kanske i något gammalt arkiv på SR när jag intervjuats apropå mjölkförpackningstexter av Kjell Alinge, eller appeller för daghem i Sundbyberg på 70-talet – men det hoppas jag har städats bort. Jag var ung och fylld av min egen viktighet. Ung, jag var kanske runt 40, men ung 40, mycket yngre än nu.

Det är nog inte alls frågan om vad jag vill, men vad någon annan vill. Mina barn t ex, det blir väl de som får ta hand om det som finns kvar när jag inte finns längre. Vad kommer allas våra barn att vilja med allt vi lämnar efter oss? Vad ville vi med det som fanns när våra föräldrar var borta? Jag vet att jag fick en massa konstiga känslor när hemmet efter svärmor skulle tas om hand, och hon ännu inte dött, utan enbart hade flyttat och aldrig skulle komma hem igen. Mycket av det hon älskat högt och värderat var inte värt någonting i barns och barnbarns ögon. Det känns skönt att veta att hon inte visste om detta, där hon låg i sin säng på äldreboendet de sista åren av sitt liv.

Mina diskborstar står i en keramiktillbringare som hon hade blommor i. Jag har hennes finservis i en kartong, och tar fram den vid större tillställningar (hittills bara när jag fyllde 70) här i huset. Och hennes fula engelska servis står i mitt skåp, jag använder den just aldrig, men den finns där och minner om henne. Hon finns i vardagssaker omkring mig, mera än min egen mamma. Båda finns i en handduk med monogram, en linneserviett. Moster likaså. Moster lilla mässingsmortel står på skåpet i köket, och mormors kaffekvarn också.

Mamma finns på två fotografier, ett från bröllopet med pappa och ett med sin storasyster. Annars inte. Mormor finns på ett stort inramat fotografi, men om jag inte visste att det var mormor skulle jag inte veta det. Hon är bara 16-17 år där, jag kände henne som ”gammal”, dvs hon var 53 år när jag föddes… Och de finns i gamla fotografialbum där människorna alla är döda och kanske bortglömda, snart är det bara jag som kan identifiera några av dem. Som kan le åt att de går att känna igen i sina tidsbundna kläder och i sin ungdom.

Min farmor finns inte alls här hos mig. Morfar finns i både en bild med två hästar, och i hans gamla pinnstol, den han satt på i hallen därhemma. Farfar dog när jag var fyra år. Pappa finns bara på kortet med mamma. Men han är levande i mig, mera än mamma någonsin blev. Undrar om alla de här tankarna kom av att jag såg min systers gravsten på FB? Vad kommer att minna om mig en gång?

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad blir kvar?

  1. Skrivmoster skriver:

    Det är många tankar som kommer och går och jag känner igen mig … Tack för det du skrev! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s