Minne utan Google

Det jag skrev igår lästes. Och kommenterades. Jag blir glad, och lite ångestfylld, kan jag skriva ”bra” igen? Klart jag kan, men inte när jag försöker. Så här sitter jag med Bachs Goldberg-variationer för piano i öronen, och bryr mig inte medvetet särskilt mycket om vad som kommer ur fingrarna.

”Medfaren” var ett ord som dök upp i mitt huvud igår, när jag såg en bild av (fyller i namnet senare när jag kommit ihåg det!) på omslaget till nästa nummer av tidningen Veteranen. Han var härligt skrynklig och alldeles ofixad, livet syntes i hans ansikte, alla sorters liv. Inga konstiga nästan, men bara nästan, osynliga ärr efter lyft, inga utfyllnader av bekymmersrynkor. Som jag ungefär.

Idag har mina fötter skötts om av mannen min. Väldigt skönt, och alldeles nödvändigt att få hjälp, eftersom jag inte når ner till högerfoten ännu. Kanske småningom, när jag tränat upp höften bättre, men definitivt inte nu. Vänster går fortfarande bra på egen hand, men eftersom det är ljuvligt att få fotmassage så fick mannen min ta hand om den också.

Svenarne, poet i Sundsvall, tyckte att min ”betraktelse över skrivande” skulle platsa i en tidning, så jag skickade den till just Veteranen, ska bli intressant att se om de svarar någonting. Att åldras skrivs det ganska lite om – tror jag, har just inte överblick annat än via nätet. Bodil Jönsson och Elsie Johansson, vilka andra författare skriver om att bli gammal? När inser ”man” att man är gammal? Finns det någon födelsedag som mer än andra förknippas med att vara äldre, och är det någon skillnad på att vara gammal och att vara äldre?

Fysiska förändringar är påtagliga, en del mentala också, glömma bort namn t ex. Jag minns nu att han den medfarne var med i TV-serien ”Albert och Herbert”, men hans riktiga namn har inte dykt upp ännu. Jag väntar.

70 år känns svårare att omfatta än 60, så kanske är det där det går någon sorts gräns? Men samma resonemang kommer förmodligen att gälla också när jag fyller 80, om jag nu gör det. Är ålder ”bara en siffra” som många yngre så käckt hävdar?

Och gör Google det lättare att bli glömsk? Nu kan du ju googla och få den information du tillfälligt glömt (om du inte stängt ner internet medan du lyssnar på Spotify off-line). Så länge det handlar om tillfällig glömska, jag törs inte tänka på den konstanta tomheten i hjärnan. Demenssjukdomarna skrämmer mig mera än något annat när det gäller åldrande. Just nu. Jag har kommit ihåg att den, vars namn jag glömt, heter något med ”von”, von Brömsen, Thomas, tror jag visst att det var. Har inte googlat, lovar. Än finns det hopp.DSC01775

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Minne utan Google

  1. Skrivmoster skriver:

    Fin bild och bra text som jag läser med behållning! Ha en skön dag! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s