”Skriv något du själv vill läsa”. Lättare sagt än gjort. Just nu läser jag om Zlatan-författaren Lagercrantz som fått i uppdrag att skriva den sista Millennie-boken, eftersom Stieg Larsson ju inte kan. Det uppdraget skulle få mig att drömma mardrömmar.

Vad vill jag läsa? Just nu går jag igenom mina bokhyllor på jakt efter bra, dåliga böcker. Ni vet lättläst, roande, ibland lite vass, ofta amerikansk, ”tjejlitteratur”. Av kvinnor för kvinnor, inte särdeles litterärt. Marian Keyes har tjänat ut hos mig, liksom Olivia Goldsmith, men det måste finnas andra. Jag får leta. ”Igelkottens elegans” räcker idag, ikväll blir det läskris. Och inte kan jag själv skriva sådant. Är inte lättsinnig nog för det, eller uppdaterad, eller ung, eller vacker, elegant, påhittig, kreativ, tokig tillräckligt för att ge mig på det. Jag är tråkig, skriver allvarsamt om elände och ålderdom, klagar ofta, gnäller ibland – hur kul är det? (på en skala vägrar jag att skriva)

Men om, om jag skulle skriva något jag själv vill läsa – så skulle det bara kunna handla om det jag vet någon om, oftast det jag har egen erfarenhet av. Jag är gammal, därmed har jag många års liv bakom mig, något finns det säkert där att plocka upp och skriva om. En del att skämmas för också. Jag är morsa – där finns både från då och från nu, men det skriver jag inte om eftersom mina barn inte vill det. Mina män får klara det jag ibland skriver om dem, mina söner och deras familjer ska slippa.

Syrrorna överlever nog också det lilla jag låter dem skymta i mina texter, och alla i familjen/familjerna som har dött bryr sig inte. Historien om mormor, morfar eller inte morfar, mostrar och gamla bekanta i Avesta och Gustavs kittlar ibland mina skrivklådiga fingrar. Hittills har det inte kittlat tillräckligt.

Nu ska jag gräva i bokhyllorna, och fly mitt eget o-skrivna för en stund. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka.