Nu läser hon Helena Henschens bok ”hon älskade” om farmodern Signe, dotter till Ernest Thiel, mamma till sex barn, gift och skild två gånger, livslång relation med tysk hjärnforskare. En spännande kvinna som blir tydligare allt eftersom jag läser. Helenas pappa Anders var ett av Signes barn, Helga Henschen må ha varit ett av de andra, jag minns att jag gillade hennes bilder och hennes flammande röda hår. Tyvärr dog Helena Henschen för tre  år sedan, så det blir inte flera böcker av henne.

Signe ville att det på hennes gravsten skulle stå ”Hon älskade”. Hon dog 1969, familjen såg inte till att hon fick som hon ville förrän 2003… Men nu står orden där.

Jag blir inspirerad av den här boken, och den här släkten är speciellt  intressant av många orsaker – rikedom, fattigdom, kärlek och svek, mångomskrivet mord, närhet till dåtida berömdheter som Eller Key, motstånd mot nazismen under andra världskriget. Ingen alldeles vanlig familj. Och ändå, alldeles vanlig på många sätt. Som min egen, kommen ur helt andra omständigheter och livsvillkor – vilket får mig att komma ihåg att de flesta människor har en historia som är värd att återberätta. Ibland är den fylld av historiskt kända personer och händelser, ibland är det berättelsen om en kvinna på landsbygden i Dalarna i början av 1900-talet, som fick tre barn på fem år, av vilka enbart det sist födda erkändes av fadern, efter femton år. Eller hur det nu var, får kolla logistiken.

Via radion lär hon sig att det finns människor som har yrkestiteln ”generationsplanerare” – varför får det henne att tänka på babyfabriker i Afrika, ättestupor och kondomutdelare till ungdomen? Nu tilldrog sig inslaget i Radio Dalarna, och hon lyssnade bara med ett halvt öra, möjligen missuppfattat. Vilket intressant ord förresten, ättestupa. Mycket bokstavligt. Dagens ättestupor är kamouflerade till äldreboenden, eller vad den aktuella benämningen nu är.

”Se till att det finns hiss till din lägenhet i Spanien, eller att du bor längst ner”, säger hennes syster i ett mejl. Varför vet hon inte riktigt, kanske för att syrran ska kunna ta sig dit med sin onda höft? Eller hon själv? Men höften är hyfsat bra nu, så någon trappa skulle hon väl ha klarat. Har hon inte berättat för sin syster att lägenheten ligger på marken, med altan utanför. Inga jobbiga trappor där inte. Det var nog inte något särdeles medvetet val, hon ville bara ha det så. Och allt går att ordna med lite fantasi.

Idag är hon i Sverige igen, det är frost på marken och solig himmel, temperatur runt noll. Och nyårsafton i morgon, sedan blir det 2014. Ser fortfarande obekant ut. Oanvänt, oprövat, med nya möjligheter och beslut. Paella med julskinka och lite till är ett nyligt beslut, räkor har de i frysen, gröna små ärtor likaså, fräs lök och ris, koka i lite god buljong och blanda. Krydda. Blir säkert ätbart. Inte som i Spanien, men ändå.