Hur gick det till när den franska kvinnan lämnade sitt hem i Paris 1942, mitt i kriget, och aldrig kom tillbaka. Hon levde resten av sitt långa liv i södra Frankrike, och betalade hela tiden hyran för Paris-våningen. ”Hon måste ha spikat igen brevlådan”, säger den praktiske mannen min. Hon var ung när hon gick därifrån, och hon kom aldrig tillbaka. 70 år senare ”hittade” någon hennes fd hem.

Kanske ingen saknade henne, kanske alla som kände henne visste var hon fanns och att hon inte längre var hemma i Paris. Hon lär ha varit ”actrise et socialite” – skådespelare och kändis, Madame de Florian. Först när hon dött vid 91 års ålder fann man också hennes Paris-hem, med uppstoppad struts, tavlor på lut mot byråer och stolar, dammig och orörd. Ett toalettbord fullt av flaskor, eller förmodligen snarare flaconer (hur får man till cediljen på bokstaven c?). Vackert tygsjok på strutsen. Matrester i köket stod det inget om. Bar hon ut soporna innan hon stängde dörren? Det hon lämnade kvar var tydligen sådant hon kunde leva utan. Hur levde hon ” södra Frankrike” – hur i all världen går det till när någon så kan lämna det som varit ett hem bakom sig? Se och läs här

http://belloblog.com/2013/12/23/1942-time-capsule-apartment-discovered-in-paris/

Jag läser just nu Nicole Krauss´ bok ”Man utan minne” – den mannen återfanns i öknen och kom inte längre ihåg vem han var. Efter tumöroperation hade han minnen från barndomen till och med 12-årsåldern, sedan tomt. Han visste inte att han var gift med Anne, visste inte att han varit lärare i engelska eller att hans mor dött. Ingenting om politik, allt som hänt i omvärlden under dryga 20 år, var borta.

Och jag minns en TV-dokumentär om en man utan minne, han kom inte ihåg någonting om någonting. Hans kropp var stark och intakt, alla hans minnen borta. Någon gång har jag önskat att jag inte kom ihåg sådant jag fortfarande kommer ihåg. Jag gör det inte längre. Finns vi alls om vi inte längre minns alla de vi varit genom livet? ”Jag” har inneburit olika saker vid olika tidpunkter. För närvarande bekantar jag mig med ett jag som inte är helt mitt ännu. Ett skrynkligare och åldrande jag, som jag ibland känner igen i spegeln. Oftare tittar begrundande på och undrar när det hände, när kom alla de där rynkorna dit, när blev vecket mellan ögonbrynen så djupt, håret så grått?