händerna gör ont

Händerna gör ont om morgnarna. Fingrarna är stela och hon ängslas att hon kanske inte ska kunna använda datorn när det blir för svårt. Å andra sidan är hela kroppen stel och ledbruten varje morgon. Det tar ett bra tag innan hon gått igång sig, och rör sig ungefär som hon alltid gjort. Hon minns hur självklart det varit att gå rak i ryggen, med bestämda och pålitligt stadiga steg. Ibland kunde hon till och med ta ett skutt. Det var då, nu är annorlunda.

Mycket är annorlunda nu. Syn, hörsel, hårfärg, tänder (hon är tacksam att hon inte har tandvärk, det är länge sedan hon hade råd att gå till tandläkaren, och än hänger tänderna med). Hon kan inte heller längre sitta länge vid datorn och skriva, det kan hon inte minnas att hon haft bekymmer med någonsin förr. Numera får hon ont i rumpan, kanske behöver musklerna där tränas igång, liksom resten av muskler och leder efter höftoperationen? Hon tar sina korta promenader, borde säkert gå längre och oftare.

Och visst är det så att hon emellanåt har svårt att minnas namn på personer hon på något sätt haft en relation till, eller för den delen okända, som hon ”borde” minnas. Namnen brukar dyka upp, ibland med hjälp av datorn.

Fortfarande klarar hon att sköta den ekonomi hon har att sköta, städa och tvätta och diska och laga mat. Och bädda sängarna. Hon minns hur hon för länge sedan insåg att svärmor var gammal, när hon bad om hjälp att byta lakan… Där finns nog ännu en gräns som småningom ska passeras.

Hon har hittills passerat – dvs lärt sig leva med – skäggstrån på hakan, hår som inte längre kan hennafärgas eftersom det blir orange – nu är det grått, ett skrynkligt ansikte som hon riktigt ser först när hon försöker ta en ”selfie” och genast raderar, pigmentfläckade händer och mammas väldigt synliga ådror, att håret under armarna behöver tas bort med allt längre mellanrum.

Hon tränar på att leva med faktum att varje dag är hennes att skapa, själv, utan bistånd av rutiner i form av arbete eller arbetsplats. Det är befriande och det är frustrerande. När frustrationen blir för stor och ingen skrivlust infinner sig, hänger hon om tavlorna eller flyttar på möblerna.

Hon tränar också på att leva med mannen sin ibland, och utan mannen sin ibland. Båda delarna har sina fördelar. Ibland är ensamheten produktiv, ofta är den mera ångestskapande, och hon får inget gjort. Som om något viktigt väntar på att bli gjort. Hon kan få känslan att hon väntat hela livet, skojade länge om att hon inte visste vad hon skulle bli när hon blev stor. Nu är det inget skämt längre, det är inte roligt. Hon väntar fortfarande. Och hon vet att det som ska ske i hennes liv, det som berör henne mer än andra i hennes omvärld, det får hon skapa själv.  Det kan hon inte vänta fram. Och döden kommer när den kommer, den bryr sig heller inte om hennes väntan.

>Har hittat den

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till händerna gör ont

  1. Åsa Hellberg skriver:

    Man skulle nästan tro att du skriver om mig. Just nu försöker jag få igång fingrarna:)
    Kram Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s