Minne eller vetskap

”Minne, jag förlorat mitt minne” – inledningen till en av många snapsvisor jag lärt mig på senare år. I verkligheten vore det förfärligt, att förlora sitt minne – hur otillförlitligt det än är. Jag mår illa vid tanken på ett liv där jag inte minns om jag ätit frukost, inte minns att min äldste son heter det han heter, inte minns kärlek, sorg, glädjeämnen från ett långt liv. Inte ens minns vem jag själv är, så gott jag just för ögonblicket vet just det.

Just nu minns jag tydligt att mitt bankkonto är tomt, och jag minns (vet?) att det kommer pensionspengar den 24 januari – de ska räcka februari ut. Jag minns mitt telefonnummer och jag minns hur jag en gång glömde bort det totalt. Jag hade just fått vår son nummer två, och skulle ringa hem från BB – och kunde inte för mitt liv komma ihåg vårt telefonnummer. Jag fick slå upp det i katalogen, tack och lov mindes jag vårt efternamn och min mans förnamn, det var han som stod i katalogen.

Jag minns datum för mina barns födelse, jag minns nästan aldrig exakt datum för dödsfall – min pappas, han dog dagen efter att hans bror dött, och samma dag som mina kusiner är födda. Mamma, 1 april tror jag, år? Mormor? Moster? Syster? Minns bara att jag och mannen min var på loppmarknad på Vaksala torg i Uppsala när min systers man ringde och berättade att hon dött under natten. Augusti kanske. Min systers dotter? Jag och fd maken var ute och seglade när min andra syster ringde och berättade att Evren dött – och jag hörde hennes mammas fruktansvärda klagan i bakgrunden. Ett ljud jag aldrig vill höra igen. Jag minns det.

Vissa minnen är mera vetskap än minnen och det är ibland svårt att skilja dem åt. Möjligen inte nödvändigt heller. Jag vet att jag började arbeta på informationsavdelningen på Arla 1973, men jag minns det inte. Jag vet att jag slutade där 1989, med enhejdundrande ”Här är ditt liv”-dag som är belagd i fotografier – men minns inte det heller särskilt tydligt. Jag minns att den förste man jag älskade var en yngling någon klass över mig i realskolan i Avesta och hette Peter. Han har varken minnen eller vetskap om detta, kärleken var bara min.

Jag vet att jag under en senare period i livet spelade bort stora summor pengar, minns ångesten och dubbellivet, minns svek och lögner, varken vet eller minns hur det faktiskt gick till. Vad gjorde mig till den zombie som satt där och satsade allt hon hade och mera därtill på olika idiotiska nätcasinon. Här vill jag numera aktivt inte minnas, vill aktivt inte förstå, vill bara lägga bakom mig. Kan förstås aldrig glömma, inte för ett ögonblick eller kanske bara för ett ögonblick. Vet att det var så. Vet också att jag aldrig mera vill dit igen. Det minns jag dessutom.>Följer också med

 Och så minns jag hur morfar, älskade morfar, satt på den här stolen i hallen därhemma, medan mormor och vi andra satt i köket och pratade… Vad vi pratade om är för länge sedan borta.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s