Skrivrum snart, skrivrum nu

I stan för att passa vännens hundar en vecka, och gå till Medborgarplatsens bibliotek för ”skrivrum” i morgon kväll. Maria står för arrangemanget även under våren och det här är första gången det passar för min del. Ska bli spännande.

Dagen idag har använts till att tvätta en kristallkrona hemma hos mannen min. Det gick bra, snöret höll kronan på plats medan vi sprejade och torkade. Vi fick upp den igen också.

Var bara ut i snålblåsten till brevlådan med en bok, det var inte skönt trots plusgraderna. De kändes inte. Hoppas vädret blir lite roligare resten av veckan, eftersom jag och jyckarna måste ut åtminstone fyra gånger per dygn. Men inte på lika långa promenader som de är vana, så på söndag lär de bli glada när husse och matte kommer hem igen, av flera orsaker…

Skrivrum nu – tisdag kväll, sitter  vid aningen för högt bord och försöker se ut som om jag skriver. Har aldrig tidigare varit på biblioteket vid Medborgarplatsen och nu sitter jag i lilla grupprummet. Den enda jag tidigare träffat är Maria T som håller i det hela. Maria, Maria, My, Torbjörn och Ann-S?.  alla okända för mig.

Inte vet jag vad jag ska skriva, här heller. Har varit ute med hundarna och känner hur mör jag är i kroppen av att streta med dem. Otränad är jag, men de är snälla och går mestadels som jag vill.

Otränad på att vara med i detta skrivrum också, men kanske fungerar det som att meditera i grupp, att man får energi genom att vara delaktig i ett sammanhang. Vi får se. Hemma hos vännen sitter jag och lägger in böcker på bokbörsen, de tömmer sina bokhyllor inför flytt till ny lägenhet. Jag tackar och tar emot.

Fick på mig vinter”skorna” som inte behöver knytas, med hjälp av mitt långa skohorn. Jag kommer ännu inte hela vägen ner till högerfoten. Storstövlarna jag använder hemma på landet är inte så kul att gå med i stan. Bra när jag går ut med hundarna dock. Och lätta att kliva i.

En kvinna sitter och skriver för hand i ett kollegieblock, två har paddor och vi andra tre laptopar. Ful pluralform. Fast laptops är nästan värre. Lite prestationsångest får jag förstås, vill ju se ut som om jag har något att skriva – konstaterar att jag kanske är den enda som kan ”skriva maskin” – dvs som har en fingersättning som fungerar att skriva snabbt med. Det hjälper nu inte med innehållet…

Förhållningsreglerna här är enkla: skriva i ca en timme, alla som ska vara med kommer i tid, paus efter skrivtimmen i ungefär en kvart, sedan kanske prat om man så vill eller fortsatt skrivande, slut klockan 20, om man inte vill gå tidigare, vilket är helt OK.

Ibland lägger jag handen på en tangent som plötsligt tar bort det senaste jag skrivit – har jag tur märker jag det och kan ångra, för att få tillbaka texten. Som nyss. Inte för att det skrivna är något odödligt mästerverk, bara för att jag vill ta bort ord när jag vill ta bort dem. Undrar om andra hör mina klickande tangenter lika tydligt som jag just nu, när jag har hörapparaterna i öronen? Törs inte fråga, för vad ska jag göra om de svarar att ja, det är mycket störande.??

Den här miljön är egentligen hemsk. Smala bord, kala väggar, starka lampor, äckligt turkosgrönblå färg på en vägg, övriga vita, golvet skitigt eller slitet, jag kan inte avgöra vilket. Vi har dörren öppen eftersom det annars blir för varmt härinne. Rummet får befolkas av högst 7 personer, vi är 6.

Undrar om de andra undrar över samma saker som jag? Har de andra skrivit sina böcker och fått dem utgivna, eller givit ut dem själva? Har de skrivit länge? Blivit refuserade? Vad driver dem att skriva?

Vad driver mig numera? Nu är det ju inte samma terapiskrivande som för tre år sedan (jag måste räkna efter). Då behövde jag skriva, jag behövde läsas och få det gensvar jag fick på 1av3, jag behövde skriva om mitt spelmissbruk och mitt spelberoende, och alla konsekvenser. Allt skit som jag härbärgerade. Varför skriver jag nu? Och har mitt skrivande förändrats? Jag vet faktiskt inte om jag skriver annorlunda idag – Svenarne fick mig att inse att jag sällan läser om det jag skrivit när han kommenterade ett inlägg, och undrade om det skulle ”läggas till handlingarna” som allt annat…

Idag skriver jag för att bli läst, och drömmer om att få till en bok som når ut till många. Jag skriver för att jag kan. Tror dessutom att det fortfarande är viktigt för mig att skriva för att inte göra annat, dumt. Som att ta återfall i spelandet t ex.

Jag får lite novemberkänsla inför det här skrivandet, så där som när jag sitter där och tror att jag varje dag i november ska skriva 1667,5 ord eller vad det nu är som ska till för att det vid månadens slut ska vara 50 000 ord. I fjol blev det inte många ord. Jag läste det jag skrev 2012 och var lite förvånad över en del jag skrivit, och lite imponerad av några tankar och meningar. Det mesta/mycket kände jag inte igen. Å andra sidan kände jag också igen mycket. Begripligt? För mig.

My skriver för hand här, och skriver in det hon handskrivit i datorn, hon gör oftast så och tycker att det är en bra skrivmetod för henne. Jag har vant mig av med att skriva för hand, det går för långsamt numera. Lite ledsamt, och påverkar säkert också det jag skriver. Jag får ner en massa onödiga ord som säkert varit bättre oskrivna.

Svenarne antydde att han möjligen (kolla alla tveksamheterna, mina) tyckte att jag skriver för många ord – och han jämförde med hur han ”kokar ner” orden till det minimum han vill ha. Om jag skriver en dikt gör jag det också, men inte lika disciplinerat när jag skriver t ex för bloggen. En haiku är det bästa sättet att koka ner ord till det minimala, men ändå uttrycksfulla. Tre rader, 17 (väl?) stavelser, ögonblicksbild.

En halvtimme har gått. Här ska skrivas i ytterligare åtminstone en halvtimme, innan det blir dags för paus. Trevlig stämning, lugn, kravlös. Får mig att åtminstone skriva flera ord än jag skulle gjort ”hemma”. Bitar av det jag skrivit kan kanske bli ett blogginlägg. Ett långt sådant.

2012-10-02 15.48.21

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skrivrum snart, skrivrum nu

  1. MarveW skriver:

    Låter otroligt spännande med ”skrivrum”. Att skriva är ju aningen ensamt så en gemensam paus låter ju toppen!

    • beskrivarblogg skriver:

      Du är säkert välkommen om du bor i Stockholms-trakten, kontakta Maria Tomsby mejladress maria.tomsby@gmail.com och anmäl dig! Varje tisdag åtminstone t o m mars – jag kan tyärr inte delta eftersom jag ”normalt” bor utanför Norrtälje. Det var fin energi i det där fula rummet, det är gratis och det är inspirerande att se andra skriva. Kul att du fäljer min blogg, tack för att du läser/Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s