Slask och våta hundar efter morgonpromenaden. Nu är de torra, mätta och trötta, och ligger runt mina fötter.

Det är en gråmulen lördagsmorgon. Mitt hår hänger på tork efter duschen. Mannen min ringde just och talade om att han tar det lugnt idag, men kommer hit framåt eftermiddagen, medförandes middagsmat. Han är välkommen.

”Ohemropad” är ett ord som mötte mig på Facebook idag, i en liten serieruta med en 7-8-åring innanför ett fönster. Han står och ser ut på en annan lika liten pojke, och tycker synd om honom som är ”ohemropad”. Det gör jag med.

Kanske fortsätter en del av oss att vara ohemropade hela livet. För mig står ordet för brist på trygghet och stabilitet, ingen bryr sig, ensamhet och utsatthet. Det är ett ord som gör ont.

Samtidigt på Facebook delar någon en artikel om ett par som funnit varandra på äldreboendet, och förlovat sig, båda är drygt 90 år. Deras glädje i varandra blir min glädje. Det enda som stör mig är att de uppenbarligen betraktas som ganska konstiga, att bli kära vid deras ålder tycks vara förvånande och värt att skriva om. Kvinnan säger något som ungefärligen går ut på att visserligen är de gamla, men inuti är de inte gamla, och de är kära och förälskade som om de vore unga. Dessutom har de ju inte så många år att spilla bort…

All tid som spills bort, hälls ut, stås ut. All tid som inte levs. Som består av väntan, leda, passiv depression. Det kan definitivt handla om liv, att bara vara stilla och inte göra någonting. Jag pratar om den tomma tiden. Inte om den meditativa tomheten, utan om den som är icke-liv. Fast det ser ut som liv. Jag andas, jag rör mig, jag äter och dricker, går på toa, duschar, klär på mig, går ut i slasket på gatorna, svarar på tilltal.

Och just nu så sitter jag och skriver, så jag lever nog.