Att blogga, i en stuga utanför Norrtälje, just nu när Putins armé kliver in på Krim – det känns nästan hånfullt. Visst borde jag väl grubbla över världspolitik, eller rasistiska politiker i Sverige, eller fattiga pensionärer (av vilka jag är en). Eller är kanske bloggandet åter ett sätt att hitta balans i tillvaron, ett sätt att stå ut med det som känns opåverkbart?

Inte vet jag, förstås. Men jag har anmält mig till att blogga varje dag i hundra dagar. Tyckte först att det gör jag ju ändå, men insåg att de senaste veckorna har det varit klent med bloggskrivandet. Jag har grovgallrat, och gallrat igen i redan skrivna ord. Det tar på krafterna, och skrivlusten somnade in. Nu vill jag få liv i den igen. Kanske så här.

Jag är försedd med kaffe och hembakade bullar, spisen brinner, fingrarna är sotiga, jag borde fylla på fågelfrön, men det får vänta. Jag ska ju skriva nu. Nyduschad med nytvättat hår är jag också, inga ursäkter alltså. Skulle kanske ringa syrran och höra hur det gick med bilförsäljningen? Nej. Inte nu.

Hundra dagar, det betyder ända till och med 31 maj, om jag räknat rätt. Oj, det hinner bli vår, snödropparna i rabatten kommer att ha vissnat och tulpaner och påskliljor har slagit ut. Jag kan sitta ute och skriva, i skuggan av det där parasollet jag aldrig kom att skaffa i fjol. Och Minsann är ute och jagar hela dagarna, ligger inte som nu och sover på köksbordet mest. Den nya bron över ån är nästan färdig, omgivningarna börjar hämta sig efter allt grävande och jobbande.

Mitt hår är ännu längre, förhoppningsvis rör jag mig lättare än nu efter höftoperationen. Och jag är glad att ha överlevt vintern. Vad som hände på Krim vill jag inte tänka på.