Klockan är bara lite över 7 på torsdagskvällen. Jag orkar inte läsa flera romance-böcker från Amazon (Book.Gorilla.com, jag laddar ner de som är gratis), jag har inte klarat ett enda geni-sudoku idag, har läst ut de flesta av mina ”vanliga” böcker och klarar inte av mera just nu av Bridges´ bok ”the way of transition” eller mitt eget manusprojekt. För plågsamt, för mycket av igenkänning.

Det känns som om allt upprepas, i en aldrig upphörande cykel. För nära ett år sedan skrev jag en text, ”Dumpad 71” på min blogg beskrivarblogg.com – den här gången känner jag mig inte dumpad. Bara oändligt trött, och sorgsen över att vi inte klarade av det som var vi, så länge.

Ännu går livet vidare, lite lättare när det blir vår, och ljust och småningom varmt nog att sitta ute och betrakta ängar som snart börjar grönska. Jag får se till att titta åt rätt håll bara, från altanen på baksidan av huset. På framsidan, utanför ytterdörren hade jag i morse en stor betongbil. Gjutningen, eller delar av den, har börjat för den nya bron. Det blir bra när det väl är färdigt, liksom livet mitt. Det blir bra det också, igen.

I morse skurade jag spismuren, innan jag tände i vedspisen. Sedan satt jag här och undrade ett långt tag vad som luktade så konstigt. Tills jag insåg att det var det spillda vattnet med diskmedel som luktade när spisen blev varm… Jag visste att jag kände igen lukten, men kom inte på vad det var. Så fungerar jag idag, seg och omedveten utan att därför ha huvudet fullt av tänkta och kloka tankar. ”Jag” är annanstans, vet inte riktigt var, i det ingemansland som Bridges kallar för ”the neutral zone”. Mellan förändringen och det som leder till något annat, något nytt i livet.