Minnet av namnet

Det är kallt. Kroppen är trött efter plankförflyttning, händerna kalla. När det blåser hjälper det inte att elda i vedspisen. Minsann har rullat ihop sig till en liten boll på sin dyna vid fönstret. Idag såg jag den första sädesärlan.

Planerar för premiärtur med bussen, vet inte om SL-kortet jag har fungerar, eller om det är laddat tillräckligt. Det enda jag tror mig veta är att bussen kommer förbi vid vägen runt halv 10, sedan kan jag möjligen åka tillbaka från Norrtälje vid 13-tiden eller runt 18. Nu står jag inte ut med att vara här i huset, ensam, längre. Jag behöver se folk, handla lite och göra något annat än sitta här och morra.

Jag behöver inte vara hundvakt, vännen ringde och talade om att det ordnat sig ändå. Först då insåg jag hur jag räknat med att hon skulle komma med hundarna och vi skulle kunna åka och handla. Nu får jag ordna det på annat sätt. Cykel till hållplatsen med tomma kassar och ryggsäck går väl an, hem får jag nog gå.

Något bloggskrivande har det inte blivit på flera dagar. Skyller på att jag jobbar lite med andras texter – men det känns som om skrivlusten tar igen sig just nu. Igår kväll läste jag om Natalie Goldbergs ”Skriva med kropp och själ”. Jag fastnade för några rader som jag förvisso borde sett förr, men inte minns. Nu tog de tag i mig.

Hon berättar om Yad Washem, ”minnet av namnet”, ett monument i Jerusalem för många av förintelsens offer, med inte bara namn utan allt man kunnat berätta om de människorna. Och om det monument i Washington DC med 50 000 amerikanska soldaters för-, mellan- och efternamn – de som dog i Vietnam.

Mormors gamla fotografialbum började prata med mig. Jag är nog snart den enda som kommer ihåg vad några av de på bilderna hette. Och alla ”mina egna” namn genom livet, alla släktingars, barndomsvänners, skolkamraters, kollegors, älskares – alla namnen började snurra som i en centrifug. De for runt och upp och ner och några kom jag ihåg väldigt tydligt och såg människan. Andra var bara vaga minnen med möjligen fel förnamn eller efternamn. Alla vi kvinnor som bytte efternamn när vi gifte oss.

Minnet av namnet. Den meningen känns viktig. Minnet talar om att vi finns eller har funnits. Vem minns idag att mannen med det lilla småleendet på bilden här är Nolabers Johan2014-04-10 19.33.34 från Gustafs…2014-04-10 19.33.47

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Minnet av namnet

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Åh vad fint med Nolabers Johan! En Filur! Och du kommer att upptäcka nya sätt att ta dig fram, bussledes. En korg på cykeln, eller två som jag har, underlättar fraktandet. Jag fryser inte om händerna alls, vi har det varmt o skönt, det blåser till sjöss och det är härligt. Hemma igen lördag em. Då ringer jag!
    Kramar
    B/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s